ANDERS LEION: Artonde avsnittet av självbiografin – ”Var detta tysk effektivitet?”

Detta är avsnitt arton av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Tommy och jag hann också, före avresan till våra praktikplatser utomlands, gå på en fest hemma hos Bibi några veckor senare, innan vi skulle iväg på våra praktikjobb. Var Anders höll till vet jag inte.

Festen var på Söder, i en lägenhet från början av seklet. Den var full med Bibis skolkamrater. De var några år yngre än Tommy och jag och det borde inte vara svårt för oss att smälta in. Det var det. Det var inte åderskillnaden som hindrade, det var de olika klassbakgrunderna. Både Tommy och jag kom från arbetarhem och hade svårt för den undflyende, lättflytande om ingen särskild sak surrande konversationen. Det gick inte ens att hitta något att gräla om.

Känslan av att stå ut som några främmande föremål utan användbarhet fick oss att dricka alltför mycket. Plötsligt måste jag spy. För att inte stänka ner någon vände jag mig mot ett av de höga, vackra fönstren och fläckade ner det. Skamsen, uttittad och beklagligt tillnyktrad tog jag mig till toaletten. Där hittade jag Tommy, också nerspydd, liggande i badkaret.

Sixten och jag reste tillsammans till Berlin, men kom sedan att bara ses vid de tillfällen då den internationella studentorganisationen ordnade någon gemensam aktivitet.

Jag fick bo hos en familj i Steglitz och arbetade i ett varuhus, Wertheim, i närheten. Familjen bodde i en äldre villa, i ett område som klarat sig oskatt genom kriget. Det var en mycket borgerligt ordentlig familj, med två barn, en son och en dotter. De störde mig inte. Jag sov mest i huset och de få tider därutöver, då jag var i huset, höll jag mig på mitt rum.

De enda gånger jag besvärades av familjen var på söndagarna. Då förväntades jag delta i en måltid tillsammans med hela familjen. Vid måltiderna bad man. Det gjorde också jag, eller jag låtsades i alla fall, trots att jag aldrig tidigare hade gjort det.

Jag var drygt fem månader i Berlin. Vid den sista måltiden förde de nazisternas illgärningar på tal: ”Vi visste ingenting”. Jag måste ju ha ögonen någonstans när jag lyssnade. Jag tittade på sonen. Honom var det lättast att umgås med. Han hade köpt Brechts samlade verk i en billig östupplaga åt mig. Han såg lugnt och allvarligt på mig, men med en aning av ett ursäktande leende.

Jag och en dansk flicka började samtidigt arbeta som praktikanter på varuhuset. Arbetet bestod i att vi roterade mellan olika avdelningar och stannade en eller två veckor på varje, för att på så sätt få någon uppfattning om vad arbetet innebar.

På morgonen den första dagen mottogs vi av chefen i hans tjänsterum. Han satt bakom ett stort skrivbord. På väggen bakom honom hängde en stor tavla. På den avbildades han klädd i en officersuniform. Det var en SS-uniform. Han höll något förmanande tal till oss, som jag inte uppfattade mycket av. Jag var trött efter resan och var ännu inte van vid tyskan.

Direkt efter talet fick vi gå till våra första avdelningar. Jag fick gå till Statistik, den avdelning där man höll reda på inköp, försäljning och annat som behövdes för att hålla verksamheten under kontroll. Man arbetade med tjocka blanketthäften, dvs samma blankett hade många vidhäftade kopior, med karbonpapper mellan varje blad. Räknemaskinerna var stora tavlor med siffrorna, 1–10, ordnade i långa kolumner. Men alla var inte betrodda med sådana. Många satt och adderade siffror i långa kolumner, med endast papper och penna som hjälpmedel.

Jag förundrades. Var detta tysk effektivitet?

Redan andra dagen fick jag känna av högsta chefens ledarskap. Han kom inrusande och skrek: Om jag har ett pålägg på 17 procent, hur stor marginal har jag då? Ingen visste. De anställda hade långa tabeller som angav marginalen för varje pålägg, eller tvärtom. Men 17 procent fanns inte med. Det var därför han valt den siffran. Det måste ni kunna, domderade han – och försvann. Det var första gången jag såg honom utföra numret. Han kom, skrek frågor eller order, och försvann. Han var aldrig intresserad av något svar.

Sedan, på kvällen, lyckades jag klura ut formeln för omvandlingen mellan de två måtten. Ingen var längre intresserad av saken.

Jag trivdes ändå mycket bra på arbetet. Arbetskamraterna var alla, utan undantag, trevliga och vänliga mot mig. Bäst trivdes jag på transporttjänsten, Expedition. Där jobbade bara gamla SS-soldater. De var de enda som ville berätta om kriget. Annars höll man tyst, också kvinnorna som säkert hade mycket att berätta. Endast en gång hörde jag en kvinna berätta. Hon tyckte det var hemskt att ryssarna sköt kreatur, skar ut och åt upp någon delikatessbit och lät resten förfaras.

SS-soldaterna berättade. Enligt dem förstörde de eller tog de inget – inte ens ett hönsägg. Vid krigsslutet hamnade flera av dem i brittiskt fångläger. Varje morgon ställdes de upp på led. Två soldater fördes ur ledet, ställdes framför de andra – och klubbades ihjäl.

Jag trodde – och tror – faktiskt på soldaterna. Kanske därför att de var så vänliga?

Den andra praktikanten, danskan, skymtade jag bara någon gång i kantinen, men jag kom att umgås mycket med en landsman till henne.

Honom träffade jag vid ett evenemang för alla praktikanter, som kommit från utländska högskolor. Berlins stad ville berätta om sig och sin historia. Man började berätta vid krigsslutet. Mycket handlade om uppdelningen i Öst och Väst. En film visade hur likformigheten i Öst främjades och flerpartisystemet, demokratin, tvingades bort. På en grynig film såg man hur från ena sidan av bilden en kolonn och från den andra sidan en annan kolonn marscherade fram, för att i bildens mitt förenas till en enda, grövre kolonn. Det var det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet som gick samman till ett enda, det socialistiska enhetspartiet.

Därefter berättade en gammal politikveteran hur det var vid det första kommunala valet efter kapitulationen. Inte bara ryssarna utan också amerikanarna hjälpte kommunisterna med att låna ut lastbilar och annat för deras valkampanj, också i väst. Ryssarnas blockad av Västberlin, som bröts av luftbron från Väst, skildrades också.

Det var ju en effektiv framställning, avsedd att förklara hur utsatt Västberlin var och hur frånstötande, ja ondskefull regimen i Öst var. Man förväntade sig kanske inte applåder, men väl förstående från publiken, de unga studenterna från olika länder. Samtidigt var man säkert medveten om det begynnande upproret mot auktoriteter i Väst och den romantiska känsla för det annorlunda – och naturligtvis till stor del okända – som människor i Väst, och särskilt ungdomar kunde känna gentemot Sovjet och dess sattelitländer.

Då reser sig Sixten. Lång, med den spetsiga näsan riktad som ett vapen mot podiet och med håret på ända exploderar han i en hetsigt uttalad anklagelse mot myndigheterna i Väst.

Han anklagar dem – och därmed också de som sitter framme på podiet – för att vara odemokratiska. De har ju förbjudit kommunistpartiet.

Han är svensk, mycket svensk. Han är rörande svensk. Representanterna från Västberlin är chockade, men de håller färgen och försöker tålmodigt förklara för den egendomliga varelsen de har framför sig varför så har skett.

Det ser ut som om Sixten lyssnar, men jag som sitter bredvid honom, märker att han inte kan lyssna. Han är för upphetsad.

Jag visste ju att han inte var kommunist, han var inte ens sympatisör. Han var norrbottning, son till en fiskhandlare som gjort goda affärer under kriget. Pappan, fiskhandlaren, reste in i landet och köpte upp fisk av samer och andra. När han väntades hem från en sådan resa, köade folk utanför affären, ibland in på natten, för att få köpa. Det var ett uppskattat sätt att komma undan krigsårens ransoneringar. Och Sixten var socialdemokrat, men han var också svensk som automatiskt tog ställning för den svage och förtryckte. Han såg bara situationen i Östberlin – den styrande makten i Moskva såg han inte.

Nu märkte jag att han så småningom lugnade sig. När vi gick ur salen fick vi gå mellan rader av deltagare som med förundran och förfäran såg på honom.

Arrangemanget fortsatte med en rundvandring i Grünewald. Grönskan och sjöarna var mycket vackra i skenet från den sjunkande solen, men flera av oss ville hellre fortsatta på lokal. Sixten, dansken som hette Bent, och några andra, vi tog oss tillbaka till centrum och en bar nära Bahnhof Zoo. Där satt vi trötta och drack några öl. Vi försökte få Sixten att förklara varför han hade exploderat på kommunens möte. Han var generad. Tydligt märktes det att han ångrade sitt utbrott. Något sakligt, politiskt skäl verkade det inte finnas. Det verkade mest vara en känslomässig reaktion mot det översitteri den politiska ledningen enligt Sixten hade visat. Och grunden för denna känslighet var hans erfarenheter från Norrbottens strider mellan socialdemokrater och kommunister. Fastän organiserad socialdemokrat tyckte han inte om behandlingen av kommunisterna.

Efter midnatt gav vi oss därifrån, hemåt för att sova. Det var arbetsdag och måndag om några timmar. Jag blev ensam och gick långsamt genom den varma sommarnatten. Jag började se allt fler prostituerade längs husväggarna. De såg tydligen att jag såg på dem. De försökte vara lockande med blickar, tilltal och gester, ibland utförda med hela kroppen.

Det var skrämmande – och lockande. Till slut fick en äldre och inte så burdus kvinna mig att stanna. Hon måste ha sett mitt vankelmod och min rädsla. Hon talade lågt och vänligt. Frågade om mig och mina förehavanden nästan som om det vore fråga om en anställningsintervju. Hon tog mig till ett rum. Jag kommer inte ihåg något om det. Då förstod jag det inte, eller tänkte inte på det, men hon var mycket skicklig i sitt yrke. Hon var en människokännare som kunde behandla sina kunder på ett sätt som lugnade dem och besparade henne obehag. Hon visade ett slags godhet.

Anders Leion