Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

Jag tror att västsamhällenas dominerande värderingar har ändrat sig på ett lika fundamentalt sätt som de materiella villkoren. Tidigare levde vi fattigdomens värderingar. Numera lever vi rikedomens värderingar.

Den viktigaste av fattigdomens värderingar var sparsamheten. Om man bortser från det överdåd som ett mycket litet antal ofta ofantligt förmögna människor och institutioner ägnade sig åt – och därvid skapade oerhörda kulturvärden – levde även jämförelsevis välbärgat folk i sparsamhetens kultur. Vem har inte en äldre, numera död, släkting om vilken det sades att hon hade en låda där hon sparade snörstumpar med den prydligt skrivna etiketten ”Snören som är för korta för att användas”? Jag hatade att gå till frisören på femtiotalet eftersom dåtidens frisörer tyckte att de skulle ge valuta för pengarna och därför klippte av nästan allt. Man klippte sig inte för att bli snygg, utan för att bli av med håret. Man lagade strumpor. På Sibyllegatan fanns en skräddare som bytte utslitna kragar så att skjortan fick ett nytt liv. Det nya kragtyget tog han där bak på skjortan.

Med sparsamheten kom med nödvändighet en viss långsiktighet. Man ville förstås ha saker, men man kunde inte skaffa dem utan pengar. Man fick spara i spargrisen (finns det spargrisar numera?) eller på bankboken. Sparmentaliteten var en nationell dygd som uppmuntrades av samhället exempelvis genom serien Spara och Slösa, som förekom i tidningen Lyckoslanten som delades ut i skolorna mellan 1926 och 1963. Spara och Slösa var två små flickor varav den senare slösade bort sina pengar på snask och nöjen medan den förra sparade och så småningom kunde köpa något fint. Sensmoralen var att Spara följde den klokare strategin och fick ett bättre liv.

Numera har rikedomens värderingar slagit igenom. Jag tror att en normal nutida tjugoåring mentalt sätt är närmare en fransk sjuttonhundratalsgreve (före revolutionen) än en svensk artonhundratalstorpare. Både greven och tjugoåringen kännetecknas av sin lust att konsumera och konsumtionen ska inte, som i Sparas fall, ske i framtiden, utan här och nu. Genast. Har man inga pengar så får greja det med någon annan metod. Greven kanske höjde pålagorna på sina livegna bönder, tjugoåringen kanske viggar stålar från morsan eller anlitar Försäkringskassan på något finurligt sätt.

Liknelsen mellan sjuttonhundratalsgreven och vår tids moderna människor är mer träffande än vad den i förstone kan verka. Gamla tiders adel var prålig och noga med uppträdande och framtoning. Den levde för storstilad konsumtion, inte som den svenske artonhundratalstorparen för att producera och överleva. Om man ska tro den berömde polsk-engelske sociologen Zygmunt Bauman är det just konsumtionen som definierar vår tids människor. Vi ska ha de rätta klädmärkena, de rätta klockorna, de rätta bilarna. Tidigare ägde människorna sina saker, säger Bauman någonstans, medan det numera är tvärtom, människorna är så angelägna att offra sig för att komma åt objekten att det verkar som om objekten kontrollerade människorna. Knappt har man skaffat sig en iPhone 6s förrän man ska uppgradera till en iPhone 7 Plus.

En sak som Spara och Slösa-serien inte talade om för sina läsare är att Slösa faktiskt inte alls behöver ge upp sådant som Spara sparar till, ty hon kan ta lån och köpa grejen meddetsamma medan Spara, tokan, går med sina slantar till banken. Detta är ett alternativ som tidigare inte var påtänkt annat än just av notoriskt skuldsatta adelsmän som ofta varken betalade skräddarräkningarna eller spelskulderna. För sådana adelsmän som levde med rikedomens värderingar var apparitionen av avgörande betydelse. Hellre skuldsätta sig till döds än att ändra livsstil.

Det där sista påståendet var inte taget från luften. Just detta var vad l´ancien régime faktiskt gjorde. Skulderna knäckte den franska kungamakten och sedan kom revolutionen.

Så att folk tar så stora lån nu för tiden beror inte på att bostäderna blivit dyra. Det är tvärtom. Bostäderna har blivit dyra för att folk som anammat rikedomens värderingar inte tvekar att sätta sig i skuld. Värderingarna styr nationens ekonomi, inte finansministern och riksbankschefen.