ANDERS LEION: Nionde delen av självbiografin – ”Min räddning blev en skrivmaskin…”

Detta är avsnitt nio av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Efter de första två åren i en klass ledd av en snäll fröken fick jag en äldre, sträng lärare. Han var alltid klädd i en tredelad kostym. Magen putade mäktigt under den tillknäppta västen. Vi var hans sista klass. Sedan skulle han gå i pension. Han berättade gärna om sin barndom i det slutande adertonhundratalet: Stigarna som var jämna och så sköna att cykla på. Strömmingen som kom i sådana mängder att bönderna gödslade med den.

Han gav mig några örfilar. Det var inte så angenämt. Han såg mig också som begåvad. Det var än mindre angenämt. Han tvang mig att läsa betraktelser högt inför elever och föräldrar inför jullovet. Det var inte roligt, men jag vågade inte neka. Mamma var glad.

Fyra är gick jag i folkskolan. Jag trivdes inte, men led inte heller av det. Det var mest grå tråkighet. Jag gjorde många dumheter, men dem skäms jag inte för. De flesta fick jag betala med något slags straff. Det ansåg jag vara riktigt.

Vi var ganska lika till det yttre. Pullover, flanellskjorta, äppelknyckarbyxor och grova skor hade vi pojkar. Flickorna klädsel kommer jag inte ihåg, men jag ser på bilder att de hade något slags uniformerad motsvarighet i sin klädsel.

Det händer att strömmen långt nere i det mörka vattnet för fram och upp till ytan inte bara oväntade, utan också oönskade, obehagliga minnen

Alla hade inte duschrum hemma, vilket vi som bodde i ett nytt HSB-hus hade. Ändå luktade vi inte så olika. Skolan tvang oss ett par gånger i terminen till kollektiv skrubbning och rengöring på badhuset. Där styrde och ställde barska tanter som såg till att vi blev ordentligt rengjorda.

En höstdag med klar luft står jag på skoltrappan tillsammans med ett par klasskamrater. Solen står lågt. Det är svårt att se i motljuset men en späd gestalt avtecknar sig och kommer närmare. Det är vår nya klasskamrat. Han har varit i skolan bara ett par veckor. Jag har svårt för honom. Han är inte stöddig eller hävdar sig på något annat sätt. Tvärtom, han är försiktig, undanglidande. Jag har svårt för honom. Han är så smutsig att hans hud är gråaktig och skorvig. Han luktar unken källare.

Någonstans ifrån kommer en häftig önskan att bli kvitt honom. Jag tänker ge mig av, men stannar upp mitt i första steget. Varför skall jag behöva avlägsna mig? Rättare, rimligare vore väl att han höll sig på sin kant? Jag sätter ned foten, vänder mig om mot honom och säger, och jag försöker vara lugn: ”Vad vill du då…”

Jag hinner inte längre, och han behöver inte svara. De två andra klasskamraterna drar iväg med honom. En av dem håller en arm beskyddande om hans axel. Den andra sneglar lite ängsligt mot mig. Vad såg de i mitt ansikte och hörde de i min röst?

Minnet gör mig fortfarande betänksam. Kanske borde jag skämmas över minnet? Lät jag mig övermannas av en primitiv motvilja som kunnat leda till våld?

Minnet har ju också varit väl undanstoppat. Men jag är mest undrande. Jag överfölls av känslan av motvilja och, faktiskt, vämjelse.

Senare har jag bara en gång haft en sådan känsla. Något liknande överföll mig först efter många år. Birgittas pojke, adoptivbarnet från Korea, hade varit och övat ishockey på isen som spolats vid skolan. Jag skulle dit och hämta min yngsta pojke. När jag står vid iskanten kommer plötsligt Birgittas pojke i hög fart emot oss och gör en stoppsladd alldeles framför oss. Han är uppspelt och ler glatt.

Jag kan inte besvara leendet, Jag känner ett påtagligt avstånd inför honom. Än idag kan jag inte förstå varför. Jag kan spekulera och överväga olika alternativ. Alla är obehagliga. Varför kunde jag inte besvara leendet?

Efter två år tillsammans med den rakryggade, stormagade och stränge läraren kunde jag börja i läroverket, i realskolan. Det är en milsten, som jag alltid kan återkalla i minnet, om jag vill. Jag hade sökt till läroverket på våren. Beskedet skulle, på en utsatt dag, komma under sommarlovet.

Sommaren var mycket varm. Jag brände sönder ryggen i solen någon av de första, varma dagarna. Jag och Nanne hade följt efter bilarna som lade ut asfalt på gatan mellan våra hus. Vi blev svartfläckiga av asfalten. Mamma, ilsken, gned mig ren med hjälp av smör. Det gjorde mycket ont på ryggen. Jag höll tyst.

Någon vecka därefter anslogs resultatet av den prövning som läroverket gjort av inkomna ansökningar. Jag travade upp till läroverket, för första gången. På huvudbyggnadens stora entrédörr fanns anslaget. Mitt namn fanns med. Jag sökte upp mamma, som den sommaren arbetade i en sval mjölkaffär. Hon blev glad.

Också Nanne hade antagits. Vi kom inte heller nu i samma klass men var fortfarande tillsammans. Sedan tröttnade han, slutade och flyttade från stan. Jag fick ingen annan kompis som Nanne. Delvis tror jag att alla andra kom från hem med högre status och det gjorde vänskapen svår. Det var mycket tydligt vid ett tillfälle.

En kamrat hade bett mig följa med hem till honom. Jag följde med. Det var ju lite spännande förstås, att följa med hem till honom första gången. Ändå kunde jag inte alls förutse vad som skulle hända. Jag visste att han hade många syskon och att det yngsta var nyfött. Jag visste också att hans far var över sjuttio – vilket, en så gammal far, var något oerhört och nästan osannolikt. Och jag visste att de var mycket välbeställda.

De bodde i en stor villa på Väster. När vi kom gående upp mot villan, som låg uppe i en backe, mottogs vi som om det vore frågan om ett statsbesök. På trappan till entrén stod ett tiotal personer uppställda, barn och föräldrar.

Jag blev alldeles förvirrad, hälsade förstås med tappade sedan alldeles verklighetskontakt. Inne i huset tappade jag bort mig och gick fel. Kompisen hade försvunnit åt något håll. Resten av besöker har jag glömt. Jag kom aldrig dit mer.

Drygt tio år senare återser jag samma kompis. Han är nu medlem i Clarté och kommunist. Han ser min för våning och gör klart att han anser mig vara inskränkt som inte kan förstå att en kapitalists son kan vara kommunist.

I andra fall gjorde föräldrarna klart att jag inte var lämplig som kamrat till deras barn. På vägen till läroverket, mitt emot Allhelgonakyrkan, låg ett gammalt, vackert stenhus, med en stor trädgård. Där bodde en av mina klasskamrater i realskolan. Han var en lite försiktig, snäll pojke. Ibland fann vi nöje i varandras sällskap.

Familjen hade en ung flicka anställd som piga, kallad hembiträde. Hon var glad och trevlig. När hon städade eller gjorde någon annan av sina många sysslor brukade hon ha fönstret öppet. Det var på nedre våningen och ut ur fönstret strömmade i flera månader nästan ständigt Povel Ramels Boogie-woogie vals.

Sista gången jag följde med den här pojken hem kom hans pappa ut och såg på mig på ett sätt som gjorde att jag förstod att jag omedelbart borde försvinna. Han behövde inte säga något.

Jag kände hans blick och jag blev ensam. Blixtsnabbt. Jag skulle inte vara där. Jag var plötsligt alldeles ensam fastän grammofonmusiken hördes lika klart som tidigare, hembiträdet gnolade glatt med och fastän klasskamraten fortfarande stod bredvid. Jag försvann.

Det var skam. Jag fick inte höra till. Samma känsla har överfallit mig både tidigare och senare, inte så ofta, men tillräckligt. Det är en förlamande känsla. Enklaste sättet att försvara sig är att acceptera detta utanförskap och ensamheten som ofrånkomlig, som den ständiga utgångspunkten. Det har jag gjort. Därav, tror jag, grunden för den självständighet som jag är så stolt över.

De fyra åren i realskolan hade börjat. Där fanns det inte så påtagliga gupp som småskolans läs-, skriv- och utantillsövningar. Det var mer en svårighet att anpassa sig efter påtagliga, men ändå svårförståeliga förväntningar.

Ett nytt krav var att man skulle lära sig främmande språk. Det första språket var engelska. ”Synd om dig”, sa min kusin i Norrköping. ”Vi fick börja med tyska”.

Sedan kom Stalingrad. Hans liksom många andras beundran för Tyskland minskade och första främmande språk i läroverken blev engelska. Jag hade länge dåliga betyg i engelska och de andra språken. Först i gymnasiet fattade jag vad det handlade om, varför det var roligt att kunna och hur man gjorde för att bli duktig: Man skulle läsa mycket. Jag, som länge varit intresserad av naturvetenskap, bytte helt inriktning och började intensivt ägna mig åt litteratur och språk. Det gör jag fortfarande.

Annat var som det brukade. Varje gång en kurs i välskrivning anordnades fick jag vara med. Den första var i småskolan. När jag försökte forma bokstäver tryckte jag så att stålpennespetsen klövs i två spretande tungor. Sedan kom kulspetspennan. Den höll men mina meningar såg ut som märkena av en druckens fotsteg i snön. För att få stadga i handen stannade jag upp skrivrörelsen och vilade så tungt på kulspetsen, att den lämnade ett runt märke. Jag gick fem sådana kurser, den sista i realskolans fjärde klass, utan något resultat. Ännu idag kan jag ofta inte läsa mina egna anteckningar. Min räddning blev en skrivmaskin, som pappa behövde för att sköta sina uppgifter i fackföreningen. Redan i realskolan började jag skriva på den.

Anders Leion