PATRIK ENGELLAU: Osäkerhet

Jag har märkt att jag på senare tid, sedan ett par år kanske, förstår mindre och mindre av den allmänna diskussionen i samhället. Det kan förstås bero på tilltagande senilitet men jag är förmäten nog att tro jag förkroppsligar ett allmänt tillstånd. Vi förstår allt mindre eller också kanske vi börjar koncentrera oss på saker som inte går att begripa.

Coronat är ett typexempel. Hela frågan är en stor låda med oklarheter. Är det bättre att stänga ned ekonomin än att inte göra det? Experter säger si och experter säger så. Varifrån kommer viruset (om det nu spelar någon roll annat än som ett möjligt sätt att försöka få kineserna att skämmas)? Varför är vi så rädda för smittan (jag också) när det knappt verkar vara några som blir allvarligt sjuka och dör? Fungerar vaccinet? Har Tegnell rätt? Det har visserligen hoppat många självsäkra grodor ur munnen på honom men vem har hela tiden hållit en tydlig och framgångsrik kurs? Inte ens kring en struntfråga som munskydd kan vi få stabila besked.

Jag tror mig ha gjort en psykologisk observation, nämligen att folk får ångest av att leva i denna osäkerhet och det inte bara handlar om coronat utan om allt annat också inklusive elförsörjningen. Jag själv tycker det är plågsamt att försöka begripa saker när det inte verkar finnas någon allmänt accepterad sanning.  Man misslyckas hela tiden vilket känns besvärande. Senast idag åt jag lunch med en vän som våndades över frågan hur våra ledande politiker, som inte kan ha undgått att notera de problem som immigrationen medför, väljer att göra det ännu enklare för utlänningar att stanna i Sverige. Det enda som känns riktigt säkert är att man inte kan lita på sådana som Ygeman.

I ett sådant läge av existentiellt obehag ligger det nära till hands att i ren desperation ansluta sig till en uppfattning som varken är bevisad eller allmänt omfattad – eftersom det inte finns några sådana – men ändå accepterad av någon hedervärd auktoritet. Vi följer principen att instämma med dem vi litar på. ”Om jag inte kan lita på mina vänner – alternativt Tegnell eller Statistiska Centralbyrån eller Dagens Nyheter eller Jimmie Åkesson – vem ska jag då kunna lita på?” Men eftersom vi ändå vet att det inte finns någon allmänt accepterad sanning så måste vi svetsa fast oss själva vid den sanning vi valt för att inte malas sönder av självtvivel. Och när vi valt en sanning för vilken vi saknar stabila argument kan vi inte resonera med varandra på något civiliserat sätt. På det viset har vår tid blivit de oresonliga konflikternas tid. Familjer kan splittras för att olika parter har förbundit sig till oförenliga uppfattningar om vilka de egentligen inte kan övertyga ens sig själva.

Sådana frågor, till exempel om det senaste presidentvalet i USA, ska man inte nudda vid om man inte vill få nya fiender på den ena eller den andra sidan. Men jag kan inte låta bli att uppmärksamma en märkvärdig artikel som kommer att publiceras i Time magazines pappersupplaga den 15 februari med rubriken Den hemliga historien om skuggkampanjen som räddade valet 2020 men som inte tycks ha blivit särskilt omnämnd någonstans vilket antagligen beror på att den inte låter sig fogas in i de normala känsloutbrottens mallar. Artikeln beskriver hur mäktiga krafter i USA, i huvudsak med böjelser för det demokratiska partiet men inte lierat med Biden-kampanjen, konspirerat – ja, uttrycket används öppet – för att påverka valet vilket lyckades, något som artikelförfattarna uppenbarligen tycker var en himla tur. Ja, vi hade en hemlig konspiration och ja, vi räddade demokratin i Amerika.

Bland de hemliga sammansvurna återfinns USA:s handelskammare, det största fackförbundet AFL-CIO, nybildade aktionsgrupper såsom Protect Democracy och The Fight Back Table, ”en koalition av motståndsrörelser”, hela den progressiva rörelsen inklusive Planned Parenthood och Greenpeace plus hundratals andra. ”Deras arbete berörde alla valets aspekter.” Framför allt kom det massor med pengar, både från den federala regeringen (på ett sätt som inte förklaras) samt från stora företag och rika människor, till exempel The Chan Zuckerberg Initiative, det vill säga Mark Zuckerberg från Facebook och hans fru, som bidrog med 300 miljoner dollar.

Precis vad denna jättekonspiration faktiskt gjorde är inte alldeles klart men målet verkar ha varit att öka valdeltagandet bland demokrater. Det skickades ut mängder med beställningsblanketter avseende valsedlar till folk som antogs vara mindre benägna att rösta. Bataljoner av frivilliga gjorde hembesök hos potentiella väljare i samma syfte.

Men det viktigaste var att påverka den information som spreds på sociala medier. Det gällde att få stopp på desinformation och falska nyheter. För detta krävdes att techjättarna samarbetade. De måste ändra sina algoritmer så att algoritmerna inte skickade mer misstänkt desinformation till folk som gärna läser desinformation (vilket ju är algoritmernas instinkt eftersom de är programmerade att ge folk mer av sådant som de vill ha). Det gällde därför att förmå plattformarna att censurera mer. En aktivist som varit hemma hos Mark Zuckerberg på middag förklarade att ”det krävdes tjat, påtryckningar, argument, samtal och brainstorming för att vi till slut skulle komma fram till striktare publiceringsregler och tillämpningsprinciper”. Just den aktivisten utsågs sedermera till vice justitieminister av Biden.

Riktigt samordnad var konspirationen tydligen inte. Å ena sidan gjorde sig många aktivister redo att försöka upprepa sommarens många BLM-demonstrationer om Trump skulle insistera på att han vunnit valet. Å andra sidan oroade sig alla företagarorganisationer just för sådana demonstrationer eftersom kravallerna tidigare orsakat så mycket skada för näringslivet.

Den som läser artikeln och antar att det som skildras faktiskt inträffade kan inte annat än känna respekt för vad det civila samhället i USA kan åstadkomma genom självmobilisering och egna initiativ. Skulle något liknande kunna inträffa i Sverige där vi är vana vid att någon etablerad organisation, helst statlig, ska lösa alla problem? Och vad händer om Trump-sidan, som rimligtvis har samma organisationstalanger, börjar engagera sig på liknande sätt?

The Wall Street Journal, en konservativ tidning, framför lite buttert med hänvisning till Timesartikeln att vad konspirationen verkligen lyckades med var att censurera inte bara misstänkta falska nyheter utan även korrekta uppgifter såsom New York Posts rapporter om skumma affärer i Biden-familjen.

Förstår jag händelserna bättre nu eller har töcknet bara tätnat?

Patrik Engellau