Detta är avsnitt fem av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Varför visslar ingen nuförtiden?

Alla pojkar jag kände visslade, också en del flickor. Vi kunde tävla om att vissla allt mer konstfärdigt, busvissla, vissla genom slutna händer, spela melodier med hjälp av mer eller mindre lyfta fingrar. Min pappa visslade, och han visslade bra. Det gjorde också hans bröder.

Springschasen visslade när han cyklade förbi. Ölutköraren visslade när han bar in sina backar till affären och när han fick hästarna att med ett ryck få fart på kärran. Vi grabbar visslade när vi gick eller stod tillsammans. Lärarnas värdighet tillät dem inte att vissla på skolgården, men kanske gjorde de det hemma hos sig?

Varför visslar ingen nuförtiden?

Det här är ingen fråga för yngre generationer – eftersom de inte har upplevt det allmänna visslandet. Vi är alla inlåsta i den generation vi råkat hamna i. Jag tror denna tillhörighet är väl så viktig som de andra, de som man brukar idissla så ihärdigt: kön, klass, etnicitet, utbildning, även ålder. De som upplevde Ingemar Johanssons VM-matcher har liknande erfarenheter av tiden och samhället – även om den ene kanske var dubbelt så gammal som den andre (till exempel 20 mot 40 år) vid tiden för dessa händelser.

Den som idag växer upp och blir en ung människa ser det som normalt att var och en är inlåst i sig själv, och i sin egen lilla skärmburna gemenskap. Det blir ett sätt att undvika den kontakt och de tillfällen till samspråk som annars skulle erbjuda sig. När jag under senare år mötte ungdomar på universitetet kunde man se hur skärmberoendet ökade med minskande ålder. På den ö där jag ofta vistas är det alltid de äldre och medelålders som samtalar – inte de yngre. De yngre är låsta vid sitt medföljande sällskap och sina skärmar.

Men varför visslar ingen?

Visst, visslandet skedde i ett annat samhälle. Vad var det för samhälle som tillät, som gjorde det naturligt att vissla? Ja, det var ett klassamhälle. Men det var inte värre än vårt. Det var däremot tydligare. Det innebar därmed att var och en visste sin plats. ”Här, med de här människorna hör jag hemma – inte där, med dem”.

Det gav en trygghet. Man hade fast mark under fötterna. Springschasen visste att han tillhörde en helt annan värld än de som han körde hem varor till. Det gav en frihet och trygghet. Han var inte beroende av dem. De möttes bara tillfälligt vid överlämnandet av varorna. Schasen kunde obekymrat vissla i det fina husets trappa.

Jantelagen rådde. Den anses vara något fult och förtryckande, därför att den förutsatte att man levde i enlighet med de normer och föreställningar som rådde i det hörn av samhället man råkat hamna i. Men det gav också trygghet. Man visste vad som gällde. Det gav också, paradoxalt nog, ett slags frihet. Man visste att också alla andra lydde lagen. De hotade en inte. Man kunde röra sig fritt utan att riskera att bli huggen i ryggen (bildlikt talat).

Därför kunde man också vissla glatt. Det betydde: ”Här kommer jag. Jag har det bra. Det hör ni väl!”

Nu överdriver jag. Inte gav jantelagen en sådan trygghet att alla obekymrat kunde vissla i de finare husens trappor.

På helgerna bar jag en tid ut morgontidningarna från Stockholm. Jag hämtade dem tidigt på morgonen vid Östra Station, som låg i ett fint villakvarter i Nyköping, närmast Stockholm. Sedan cyklade jag omkring halvannan timme och stoppade tidningar i brevlådor och postinkast, mest i kvarteren på Öster.

Jag minns backen upp mot stationen, omgiven av gamla höga träd och med stora villor som klättrar uppför en sluttning. Det är tungt att trampa uppför backen. Nedför går det spännande snabbt på den med tidningar tungt lastade cykeln.

Solen skiner. Det lyser av färggranna löv i solskenet. Det är vackert. Såg jag det då? Vet inte.

Jag var alltid lite ängslig att jag skulle glömma eller förväxla någon lägenhetsdörr. Det hände att jag gjorde. Den som missat tidningen kom då nästa gång ut och skällde. Det hände inte så ofta, men det räckte att jag visste att det skulle kunna hända för att ängslan skulle sitta i.

Ibland hade jag överex, fler tidningar än abonnenter. Det var lätt att bli av med överexen. Jag tog glatt emot pengen från den ofta pyjamasklädde mannen, som stått i dörröppningen och kallat på mig med ett ”psst! – har du någon över?”

Efter en sådan lyckad försäljning kanske jag visslade. (Jag berövade inte någon abonnent hans tidning för att sälja vidare…)

Jantelagen hade också en vidare, samhällelig innebörd. Utifrån det stadiga fotfäste man hade i sitt hörn av världen kunde man kritisera allt det som försiggick i andra hörn. Man behövde inte bli socialt utfrusen – de kritiserades reaktioner var inte farliga. De var ju några andra. Läroverksungar visste att de var annorlunda än folkskoleungarna, och det visste dessa också – vilket kunde leda till bråk. Men det var aldrig farligt. Det rubbade inte någons självuppfattning och föreställning om vilka man var och vad som gällde.

I dag är det helt annorlunda. I dag skall inga skillnader finnas – vilket alla inser är en omöjlighet och därför är den officiella förkunnelsen en lögn. I dag skall alla klara skolan lika bra, vilket också är omöjligt. I dag skall alla kunna arbeta – trots att det för många är en omöjlighet att få ett jobb. Och det vet de, och alla andra om.

Hyckleriet är oändligt. Och det gör bara människorna olyckliga.

Jantelagens stränghet, som gav enkelhet och överblickbarhet, har ersatts av en flytande, oklar världsbild i vilken krav och möjligheter är diffusa och svårgripbara, därför att man påstår att det inte finns några gränser för den enskildes möjligheter. Redan när jag var barn höll jantesamhället på att brytas upp av utbildningens allt större tillgänglighet. Klassresor påbörjades med deras påfrestningar för den enskilde. Jag kände av det, men det var nog svårare för Birgitta. Av något slags omsorg gick hon i flickskola istället för i läroverk. Där var medelklassnormen mycket förhärskande. Den enda flicka hon kom hem med från skolan var också ett arbetarklassbarn. Jag kan ju inte så mycket om den social atmosfären i flickskolan. Men vid en återträff ett trettiotal efteråt kom en av ”flickorna” i dirndl och förkunnade glatt att hon efteråt skulle ut till ett slott i landskapet.

Uppbrottet från jantesamhället leder till osäkerhet, ängslan och försiktigt manövrerande. Om alla har samma, oändliga möjligheter blir alla allas konkurrenter och fiender.

Men förnekandet av ofrånkomliga olikheter har också direkta, politiska konsekvenser. Om alla har samma möjligheter och samma förutsättningar – hur skall man då kunna föra en realistisk skol-, arbetsmarknads- och bostadspolitik? Om alla förutsätts ha samma medelklassvärderingar, hur skall man då kunna ta till sig att det finns hedersmord, till exempel?

Allt detta genomskådar alla – även om vissa av rent egenintresse låtsas att kulissen är verklighet.

I en tillvaro så förljugen blir det farligt att ifrågasätta också de mest bisarra föreställningar. Varje liten sakfråga, som enkelt skulle kunna beskrivas och åtgärdas, kan nu bli farlig därför att den kan rubba denna låtsasvärld och därmed avslöja den förda politiken. Allra tydligast syns detta när svenska feminister blundar inför en verklighet som brutalt avslöjar deras föreställningar. Det är inte svenska män som står för merparten av sexualbrottsligheten och det är inte svenska män som dödar sina systrar och döttrar för att skydda familjens och ättens heder. Men dessa helt klara sakförhållanden kan de inte acceptera. Deras föreställning säger ju att alla är lika. Varje man är alltså lik alla andra män.

I denna värld måste man skydda sig, ligga lågt och värna sina egna intressen. Ingen vill ta risken att avslöja det glapp han i sitt hörn ser mellan verklighet och rådande föreställningar om verkligheten. Det kan straffa sig. Den politiska korrektheten är den osäkres tillflykt för att skydda sig i en flytande, svårgripbar värld.

Vem törs, och vem har lust att vissla i en sådan värld? När jag var grabb tordes vi vissla. På väg till och från skolan, på rasterna, på väg ut från hemmet signalerade man till gården och ungarna där ”Här kommer jag!” Och fick svar.

Vi flyttade till Nyköping från Forshaga när jag var fyra år. Hur Forshaga såg ut minns jag inte mycket av, några bilder bara: Den ingärdade gården, stationshuset i djup snö, vägkanten med de två pojkarna i starkt solsken.

Nyköping minns jag mycket väl. Där bodde jag tills jag tog studenten. De första två eller tre åren bodde vi i en tvåa i ett nyuppfört trevåningshus på Öster. På fyrtiotalet växte staden ut åt det hållet.

Från de första åren minns jag just byggarbetena runt omkring det hus där vi bodde. Mängder av tvåhjuliga, hästdragna vagnar användes för att frakta den lera och det grus som många män grävde bort för grunderna. De utgrävda groparnas väggar växte sig allt djupare. Av de kupade spadarna var väggarna tätt räfflade.

Kriget hade fått den tekniska och ekonomiska utvecklingen att stanna av. Nu, efter kriget gick det fort. Bara några år senare skulle ett hus byggas på Storgatan. Det skedde med hjälp av en grävmaskin, så ny och spännande att den var omgiven av en stor, nyfiken folkhop under arbetet.

Byggarbetsplatserna var spännande. Där lekte vi. Jag tror inte det fanns något uttalat förbud för barn att vistas där. När vi var i vägen blev vi väl åthutade bara. Men det är klart att vi slog oss. Jag trampade en rostig spik genom foten. Spikhålet varades. Det tog mamma hand om. Varje morgon tryckte hon ut varet och rengjorde såret. Vi gick inte till doktorn.

Väggarna i husen isolerades med grova skivor av sammanpressade träspånor. De staplades högt, så högt att det blev spännande att göra en trappa av skivor ordnade i stigande höjd till det översta lagret. Därifrån hoppade vi ned i hoprafsade spånhögar. Jag missade spånhögen och det var sluthoppat för ett tag. Jag stukade vänstra foten.

Vi levde ett gammaldags småstadsliv. De nya husen byggdes på fält som lätt kunde odlas. Framför det nybyggda trevåningshuset odlade många av invånarna sin egen potatis. Jag kommer ännu ihåg smaken av de första, små färskpotatisarna. Odlandet fortsatte till dess marken användes för ännu ett nytt trevåningshus.

På våren anordnades gökotta. Man gick upp tidigt, gick ut till en skogsbacke, bredde ut filtar på marken och drack kaffe tillsammans. Skogsbacken täcktes av de vuxnas kroppar, församlade i cirklar med ryggarna vända utåt, kupade över kopparna, vetebrödet och kakorna. Också denna ceremoni försvann efter ett par år. Livet skulle moderniseras och gemensamheter försvann när var och en skulle vårda sitt eget projekt.

Livet i folkparken fortsatte i alla fall. Dansbanan, nöjesmaskinerna, ståndet för varmkorv och än mer det för glass, som hölls kallt av den rykande torrisen, folkmassan, som aldrig blev större någon gång under barndomsåren – allt gjorde platsen spännande. Så mycket hände inte. Den tilldelade pengen tog snart slut. Kvar fanns springet runt stånden och genom folkmassan, utan mål men med sin egen spänning, sprungen ur känslan av att vara fri, därför att ingen kunde kontrollera en.

Efter ett par år flyttade familjen till det nybyggda HSB-huset strax intill. Föräldrarna köpte en fyra. (Mina föräldrar, min syster och jag valde alltid att bo i HSB- eller Riksbyggenhus. Vi tillhörde den sortens arbetarklass. Pappa tjänade bra, så bra att han blev sur om jag påpekade det i någon politisk diskussion). Där bodde vi hela tiden jag var kvar i Nyköping. Under de första åren var detta område av nybyggda hus den del av staden som jag kände till. Sakta gjorde jag mig hemmastadd i kvarter lite längre bort.

Länge höll jag ofta till i hamnen. Den låg i åmynningen, i åns övergång till stadsfjärd. Hamnen utgjordes av åns stenskodda kanter. Längs dem stod mer eller mindre fallfärdiga och slitna, rödfärgade trähus. Mellan dem sprang stora, ofta mycket stora råttor. Det var trångt, trivsamt och spännande.

Under de mörka årstiderna var där inte mycket ljus. Det passade bra för sjömännen och de stadsbor som från dem bytte till sig sprit och cigaretter mot svenska sedlar. Så vitt jag förstår pågick denna verksamhet varenda dag. Jag såg aldrig någon ingripa, trots att alla måste ha vetat om affärerna.

Denna miljö är fortfarande mycket levande för mig, men jag kommer inte ihåg enskilda händelser, med ett undantag.

En sen kväll, så sent att jag borde ha gått hem, blev det rörelse, skrik och rop på ett mudderverk som jag stått och betraktat, när dess radband av skopor förde upp bottenslammet från hamnbassängen. Så kom en polisbil och ambulans. En bred, flatbottnad motorbåt lämnade mudderverket. Man bar upp en man på bår till ambulansen. ”Min fot, min fot”, stönade han. Foten hade en skopa huggit av. Jag såg inte att den medfördes. Den låg väl kvar i slammet på pråmen i vilken skoporna välte ur sin last.

Jag stod kvar ett tag och hörde på de vuxnas kommentarer. Jag lade inget på minnet. De vuxna befann sig alltid liksom i ett annat rum, oberörbara – och alldeles särskilt när det som nu hade hänt något, och de upprört överlade med varandra.

Jag gick hem. Jag tror inte jag berättade för någon vad som hänt.

Hamnen var likadan dag efter dag. Den var en del av vardagen och ändå så annorlunda. Mörkret omslöt husen med något slags värme. Det blev bara tydligare av de få gatlyktornas svaga, gula sken. Också den svaga doften av nästan stillastående hamnvatten och husens utdunstningar från delvis förruttnade brädor mjukade upp vardagens stränghet.

Ännu i gymnasiet söker vi oss till hamnen. Vi är tre. Det är tidig vår. Det är mulet och isen ligger grå. Den håller på att gå upp. Den är mjuk, nästan svampig. Vi har tagit oss ut på isen i hamnen. Den är delvis uppbruten och bildar stora flak som stöter mot varandra och sakta driver med åns ström ut mot fjärden. Jag har fått tag i ett stort flak som jag försöker styra med en lång stång. Den når ända ner till botten. Men plötsligt blir vattnet för djupt. Flaket fortsätter med strömmen, ostyrbart. Jag kan bara följa med.

Kamraterna ser vad som händer. De skrattar först åt mig, ropar sedan några löjliga råd om att jag skall paddla med stången. Sedan tystnar de, står stilla på kajkanten som de har jumpat till. Den äldre, min klasskamrat, vänder sig plötsligt om, springer till en båtklubb och river tag i en badbåt, en enkel båt byggd av masonit. Jag ser allt från mitt flak som sakta är på väg ut i fjärden. Han lyckas också få tag i en paddel, som han med all kraft använder för att ta sig ut till mig.

Han räddade mig. Jag hade aldrig kunnat simma i land, klädd i tunga kläder. Jag kommer inte ihåg att vi ansåg det vara något anmärkningsvärt. Det var en lek. Fortfarande kunde vi leka. (Häromåret frågade jag honom: ”Kommer du ihåg när du räddade mig från isflaket? Han hade glömt det!)