Fanns det någon socialpolitik före välfärdsstaten? Jag tror det. Det fanns en socialpolitik som administrerades av det civila samhället, alltså människor i allmänhet. Till exempel kunde unga flickor från fattiga förhållanden anställas att tjäna piga hos mer välbeställda familjer, inte bara för att slava hos snikna husmödrar utan också för att lära sig att sköta ett hem, en nog så viktig kunskap om pigan hittade en man att gifta sig med. Pig- och drängsysslorna innebar inte bara försörjning utan också, för dem som kunde ta till sig förmånen, utbildning.

Skollärarna och prästerna kunde identifiera särskilt begåvade barn, i varje fall gossar, och skicka dem på utbildning som betalades på något vis. Jag tror inte att det var de särskilt begåvade barnens fattiga föräldrar som fick betala. Kanske blev de präster. På det viset åstadkoms avsevärd ståndscirkulation. Klassresan är ingen ny uppfinning.

Att det civila samhället ägnade sig åt detta slags hjälpsamhet berodde nog på att det gynnade kollektivet. Det behövdes dugliga husmödrar och det vore slöseri att låta begåvade pojkar sköta kor när de kunde administrera landet, bli lärare eller upptäcka grundämnen.

En annan typ av socialpolitik som drevs utan statlig inblandning var sjukkassor, begravningskassor, arbetslöshetskassor och så vidare, en del av den grund på vilken socialdemokratin byggde sin rörelse.

Men sedan kom den statliga välfärdspolitiken. Jag vill påstå att denna politik till en början bara – inte så bara, förresten – representerade ett förstatligande och en utvidgning av sådant som tidigare organiserats av det civila samhället. Makarna Myrdal kan symbolisera denna innovation. ”Om folk inte vet att de ska äta tomater så får vi lära dem att äta tomater”, sa Alva Myrdal (bilden). Det var en patriarkalism driven av statliga och kommunala samhällsingenjörer i stället för av representanter för det civila samhället och den hade ungefär samma avsikter och mål som sin föregångare men disponerade större resurser. Min föreställning är att den tidiga välfärdsstaten, liksom sin föregångare i det civila samhället, faktiskt fungerade.

(Om det här vore en ännu mer vetenskapligt fullödig avhandling än vad den är så skulle jag nog klämma in det traditionella svenska bruket som ett mellanting mellan det civila samhällets och statens välfärdsproducenter. Bruket var visserligen normalt privatägt men det hade monopol och organisation och omfattade alla människor inom sitt revir.)

Numera har välfärdsstaten muterat. Den fungerar inte på samma vis som tidigare. Det är inte så att den fungerar lite sämre. Det är inte heller så att den inte fungerar alls. Jag tror på vad jag menar är hyggligt säkra grunder att den i stället lagt i backen och åstadkommer försämringar för klienterna i stället för förbättringar.

Jag upplevde en sådan situation när jag jobbade med svenskt bistånd i Afrika. Landet Guinea-Bissau fick troligen mer bistånd, i huvudsak svenskt, per capita än något annat u-land. Efter några decennier var landet förrött av en misskötsel som inte hade kunnat överleva utan stöd av utländska bidrag. Sverige drog sig tillbaka och skyllde allt på inkompetens och misstag hos ledningen för detta lilla västafrikanska land vilket var orättvist eftersom det var Sverige som betalade för de utsiktslösa sociala experiment som den unga, idealistiska regeringen hittade på. Jag vet vad jag talar om ty jag var chef för verksamheten 1976 – 1978 och jag varnade oupphörligen de svenska myndigheterna (och blev därför kallad ”CIA-agent” av en framstående svensk politiker).

Men det var länge sedan och långt borta och duger inte till bevis för min tes om välfärdsstatens tilltagande skadlighet. Ett bättre exempel är den Brå-studie av kriminaliteten bland invandrare som Det Goda Samhället för något år sedan publicerade här. Studien visar att brottsligheten är högre hos invandrares barn, som alltså fötts i Sverige, än hos de utlandsfödda föräldrarna. Den svenska socialstaten som haft dessa människor under ögonen sedan de föddes har alltså gjort dem mer brottsliga snarare än mindre.

Är det inte likadant med de övriga områden där den nya välfärdsstaten – till skillnad mot den gamla, Myrdalsinspirerade – gjort sina djärva satsningar? Leder satsningar på barn- och ungdomspsykiatri till att barn och ungdomar mår bättre eller bara till att vissa normalt förekommande sinnestillstånd plötsligt definieras som sjukdomar och att nya slags vårdfall måste omhändertas? Har de senaste lärarmiljarderna förbättrat eller försämrat undervisningen i Sveriges skolor? Gör alla satsningar mot rasism att rasifierade människor känner sig mindre kränkta eller bara till att det skapas nya missnöjesanledningar som människor kan förledas att missbruka som exempelvis när representanten för en afrikansk etnisk förening krävde att statyer över Carl von Linné skulle rivas för påstått rasistiska uttalanden av Blomsterkungen. Jag tror att vi i många fall står inför exempel på den avtagande marginalavkastningens princip. Nya satsningar ger mindre och mindre nytta och till slut endast skada såsom att den törstande mår bra av en liter vatten men blir sjuk om han tvingas dricka tio liter.

Min tes är alltså att välfärdsstaten kanske expanderat förbi den punkt där ökade satsningar gör någon nytta. Men hur skulle det kunna vara så? Varför har inte kloka och välutbildade människor som arbetar inom dessa verksamheter skrikit stopp och dragit i nödbromsen? Enkelt, min käre Watson. Därför att dessa verksamheter inte är till för klienterna utan för administratörerna. De värnar om sitt jobb, sin lön, sin känsla av värdighet och betydelse i tillvaron. De vore de sista att bekymra sig över avtagande marginalavkastning.