DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Fraustadt var ett fältslag som utkämpades den 3 februari 1706 (den svenska stilen) vid staden Fraustadt i Polsk-litauiska samväldet (dagens Wschowa i Polen) under Karl XII:s fälttåg i Polen 1701 och 1706. Slaget stod mellan en svensk armékår under befäl av general Carl Gustaf Rehnskiöld och en sachsisk-rysk armé under befäl av fältmarskalk Johann Matthias von der Schulenburg.

Den svenska kalendern eller svenska stilen, som användes från 1 mars 1700 (11 mars 1700 enligt den gregorianska kalendern och 29 februari 1700 enligt den julianska kalendern) till den 30 februari 1712 (11 mars 1712 enligt den gregorianska kalendern och 29 februari 1712 enligt den julianska kalendern) var tio dagar efter den gregorianska kalendern och en dag före den julianska kalendern.

Utdrag ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Medan Karl nu höll ryssarne inneslutna, gav August befallning åt Schulenburg att med sina sachsare kasta sig över Rehnsköld, som med blott 9,000 man stod i västra Polen, krossa hans armé och sedan undsätta Grodno. Fastän Rehnskölds armé var endast hälften så stark som sachsarnes och därtill saknade artilleri, gick fältherren, mot allas förmodan, rakt på fienden vid Fraustadt utan att bry sig om hans kanoneld. Men så var Rehnsköld också en härförare med makalös förmåga att få folket med sig. Alla i hans armé berömde honom högeligen, berättar Josias Cederhielm i ett brev till sin broder och tillägger: ”Mot fienden tager han vissa och försiktiga mått. När det gäller till slags, är han tapper och kallsinnig. Uti befälet är han allvarsam och sträng men i umgänge med sina underhavande god och vänlig, har allt ospart till Kongl. Maj:ts tjänst utan att tänka uppå att göra sig någon enskilt nytta.” En annan vittnesgill person i generalens närhet, hovsekreteraren Nils Reuterholm, en man som sedermera blev landshövding, säger om honom i ett brev till en vän, att ”alle i gemen honom älska och berömma”. Själva polackerna talade väl om den mannen, tillägger han. Men andra vittnesbörd tyda också på en viss kärv högdragenhet och häftighet hos fältmarskalken.

Rehnsköld kände genom överlöpare och rekognosceringar väl till sachsiska arméns planer på att omringa svenskarne och beslöt därför, i förlitande på sitt förträffliga kavalleri, att förekomma dem.

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här