”Att Sverige självt i motsats till sina grannar undgick att bli indraget i världskonflikten, därför hade det att tacka inte endast sitt relativt skyddade läge och sin målmedvetna upprustning, utan även det motstånd Finland presterade mot de ryska expansionssträvandena. Om rådsunionen hade lyckats förverkliga sin avsikt att erövra och sovjetisera Finland, hade även utgångsläget för det tysk-ryska kriget varit ett annat. Med ryska trupper på Åland och i Tornedalen – hotande malmfälten – samt tyska i Norge och Danmark, hade Sveriges handlingsfrihet varit till ytterlighet beskuren och de ”förhandsbestämda linjerna” (den traditionella alliansfriheten och neutraliteten) varit föga värda”. (G. Mannerheim (bilden) Minnen P.A. Norstedts och Söners förlag, Stockholm 1952. Del II, s. 238).

Detta var resultatet efter det vinterkrig som påtvingats Finland av Sovjetunionen och möjliggjorts av svensk passivitet och småskuren egoism. Olika förslag till nordisk samverkan och annat stöd till Finland blockerades. Detta resultat, Sovjets seger, brukar beskrivas som en seger för den svenska neutralitetspolitiken. Vi höll oss ju utanför stridigheterna. I själva verket hade politiken försatt oss i just ett sådant läge som den hade försökt undvika, det vill säga vi var mer sårbara än tidigare. Man byggde och bygger den fortsatta historieskrivningen och fortsatta politiken på en billig lögn, det vill säga att den svenska politiken höll oss utanför kriget. Så var det inte. Vi hade helt enkelt tur – och hoppades på fortsatt tur. Turen och Finland räddade oss – inte vår politik.

Varför för jag denna gamla historia på tal? Därför att detta synsätt – att se verkligheten som man önskar att den vore, istället för sådan som den faktiskt är – i allt högre grad kommit att beteckna svensk politik i alla avseenden.

Läkaren Magnus Isacson berättar i Expressen om en dubbel lögn: ansvariga politiker har länge, och till stor del fortfarande, blundat för och förnekat tillståndet i Tensta och andra liknande miljöer – och när de väl tvingats erkänna en del av tillståndet har de låtsats föra en politik avsedd att avhjälpa missförhållandena. För att inte behöva erkänna denna politiks misslyckande har de sedan fortsatt att förneka verkligheten.

I snart ett år har regering och expertmyndigheter valhänt handskats ned den senaste pandemin. I början framstod denna politik, eller framställdes i alla fall, som ett utslag av balans och förståndigt lugn. I själva verket var den ett resultat av en mångdubbel förnekelse av verkligheten: Jo, smittan i Kina utvecklades till en pandemi, jo, smittan fanns i de italienska skidorterna, inte bara i på slätten, jo, det utvecklades en samhällsspridning trots påståendena om motsatsen, jo, den allmänna spridningen resulterade i många döda på äldreboendena trots försäkran om att det inte fanns något samband däremellan. Och så vidare.

Och vår högsta verkställande makt har stått bredvid och inte låtsats vara ansvarig. Man har väl korsat fingrarna bakom ryggen och hoppas på tur, liksom man gjorde under och efter världskriget.

Och även när verkligheten inte går att förneka därför att den är så uppenbar – Tsunamin och dess följder avbildades i teve och alla kunde se att Estonia faktiskt sjönk – vägrar man, regering och närmast berörda myndigheter, att ta ansvar. Det vore ju förfärande, då blottar man sig för kritik, då går det inte att förneka de fel som begås och vilka som begår felen.

Denna rädsla för att fatta beslut och stå för dem har inter bara sin grund i en förståelig feghet. Den är också resultatet av en förljugen världsbild, en världsbild som man skapat för att skydda sig själv.

Denna verklighet kallas för värdegrund. Vad är en värdegrund? Den är en tom påse som kan fyllas med det som för tillfället behövs.

Verkligheten i svenska skolor är på många håll förfärande. Eleverna mobbar och misshandlar varandra och lärarna. Ingen törs ingripa ty värdegrunden säger att eleven alltid är den svagare och därför egentligen oskyldig. Om man inte hade värdegrunden att gömma sig bakom skulle man vara tvungen att se eleven för den förövare han är, skydda och stödja läraren och sanera den social miljö som gör elevernas beteende möjligt. Det törs man inte, det orkar man inte.

Samma synsätt styr kriminalpolitiken i stort. Trots allt starkare bevis för att synsättet är felaktigt förklarar man brottslingarna beteende med deras levnadsvillkor, deras utsatthet. De är alltså de verkliga offren. Dem värnar man om.

Talet om Den moraliska stormakten uttrycker just vilsenheten i verkligheten och den totala tafattheten inför framtiden. Varken borgerligheten eller i synnerhet socialdemokratin har en aning om hur de vill se framtidens samhälle. De kan bara pilla med ofarliga småttigheter.

Ändå måste man försöka hitta något entusiasmerande – som samtidigt är så diffust att det är ofarligt och i praktiken varken hindrar eller påbjuder något praktiskt handlande.

Resultatet blir att man i fall efter fall blir handlingsoförmögen. Till slut får socialsekreteraren stå med sin stämpel och försöka stoppa terrorismen. Man törs inte se samhället som det är. Man har ingen idé om vad man vill. Kvar blir bara ett kvasireligiöst fromleri.