Så gott som dagligen de senaste månaderna har vi informerats om antalet dödsoffer i spåren av corona. Varje gång vi öppnar tidningen blir vi påminda om att liemannen aldrig vilar, och att 2020 ser ut att bli ett av de mörkaste åren i modern historia. En professor i Lund drar paralleller till spanska sjukan 1918, så det klart man blir skärrad.

Preliminär statistik från SCB visar att 97 941 svenskar dog under 2020, vilket är den högsta siffran under 2000-talet. Tyvärr visar statistiken bara dödssiffror i absoluta tal. Inte i relation till befolkningen, vilket vore mer logiskt. Om 7 000 fler svenskar dör 2020, än tio år tidigare, kan det ju ha att göra med att befolkningen under samma tid ökat med ungefär en miljon.

Kanske finns en sådan tabell gömd någonstans i SCB:s arkiv, men eftersom jag inte hittat någon gjorde jag en själv. Grunddata har jag hämtat från SCB:s officiella statistik (kontrollräkna mig gärna).

Sammanställningen visar att den årliga dödligheten i Sverige låg strax över en procent mellan åren 2000 och 2005. Från 2008 sjönk den under enprocentstrecket och var som lägst 2019 med 0,86 procent. 2020 gick den upp till 0,95, vilket är över medelvärdet för tiotalet, som landade på 0,92. Dock var både 2010 och 2012 dödligare än coronaåret och utslaget på hela 2000-talet hamnar 2020 klart under medelvärdet 0,97.

I den grafiska presentationen syns tydligare att 2020 måste vara ett ”influensaår”. Men det syns också att dödligheten 2019 var extremt låg, vilket bidrar till att kurvan året efter sluttar brant uppåt. Om vi dristar oss till att tro att ett par tusen gamla hade kunnat räddas, om till exempel äldreboenden tillåtits administrera syrgas, hade 2020 kunnat bli ett riktigt bra år. Nu blev det istället nästan normalt.

Många kanske invänder att om 2020 blev ett ”normalår”, så var det bara tack vare alla effektiva motåtgärder. Hur hade dödligheten sett ut om inte Anders Tegnell jobbat för högtryck, för att parera virusets nästa drag? Om inte sjuksköterskor gjort heroiska insatser på intensivvårdsavdelningar? Om inte krogar och näringsställen kämpat för att hålla distanseringsreglerna? Om inte folk kommit ihåg att ha munskydd på bussen etc…?

Det är förstås omöjligt att svara på, eftersom man inte kan göra dubbelblindtest. Det går inte att repetera år 2020 för att se om resultatet kunde blivit annorlunda. Problemet med det sättet att resonera är att med samma logik kan man motivera ungefär vilka åtgärder som helst, så länge beviskraven bara är att ”allt blir ungefär som vanligt”. Blir även 2021 ”som vanligt” kommer säkert många att tolka det som att den tillfälliga Pandemilagen fungerat. Och om en lag fungerar, varför ska man då ta bort den?

Det är säkert sant att det råder kaos på många intensivvårdsavdelningar. Men frågan är om det beror på att Covid-19 är exceptionellt dödlig, eller på att sjukvårdskapaciteten nedrustats sedan 90-talet och antalet IVA-platser bara är en bråkdel av vad de var för 30 år sen, samtidigt som befolkningen ökat. Med ett sådant utgångsläge behöver inte särskilt mycket hända för att skapa kaos.

Om 2020 blev ett ”normalår” i ett längre perspektiv än tre år, och om 10 000 dog i samband med Covid-19, borde ovanligt få ha dött av andra orsaker. Såsom olyckor, självmord, våldsbrott, hjärtinfarkt, ålderdomssvaghet och övriga sjukdomar. En alternativ förklaring är att siffran 10 000 grundar sig på bristfälliga test och diagnosmetoder – en tolkning som styrks av att de PCR-tester som används världen över underkänts i en stor forskarstudie.

Men varför envisas SCB med att bara redovisa dödlighet i absoluta tal, och inte i procent av befolkningen? Finns en politisk vilja att utmåla läget som värre än det är? För något år sen avslöjades att Brottsförebyggande rådet (Brå) delvis anpassat sina forskarrapporter efter önskemål från Justitiedepartementet. Att en liknande styrning kan förekomma inom SCB låter inte orimligt, även om det är svårt att bevisa.

Man kan också fundera över är varför regeringen väljer att införa en hård pandemilag nu, när viruset håller på att avklinga. Hade det inte varit smartare att införa den i oktober, när många talade om en andra våg och det ännu inte fanns några vacciner på marknaden? En förklaring kan vara regeringens vanliga senfärdighet, eller så har timingen psykologiska orsaker. Att införa en lag som kraftigt reducerar människors frihet väcker förstås motstånd, speciellt om vi upplevt några månader med knappt några sjukdomsfall alls. Men i januari, när vi rundat toppen på en av pandemins dödligaste cykler, är motståndet mindre. Med döden i backspegeln, tenderar vi att prioritera tryggheten framför friheten.

Frågan är om pandemilagens enda syfte är att begränsa pandemin, eller om regeringen tar tillfället i akt att skaffa sig ännu ett kontrollverktyg? Många känner sig lugnade av att lagen bara är tillfällig, men enligt den här artikeln i SvD är tanken att den ska ersättas med en permanent pandemilag i april 2022 – lagom till valrörelsen. Med lagen på plats kan man inte bara driva privata serviceföretag i konkurs, utan med kort varsel förbjuda sammankomster, hindra folk från att hyra lokal och inskränka demonstrationsfriheten. Risken finns att oppositionen har att se fram emot en tuff valrörelse.