Trots att jag påstår att jag är skeptisk mot allt och alla så har jag auktoriteter. En av dessa är Alexis de Tocqueville (bilden), en fransk aristokrat som vid 26 års ålder år 1831 påbörjade en lång resa i USA för att studera den nya amerikanska demokratin. Det blev ett antal djupsinnigt resonerande böcker plus reseberättelser.

Tocqueville hade i den franska revolutionen sett vad demokratin kan ställa till med om den får utvecklas utan spärrar och han ville veta hur USA skulle kunna undvika motsvarande tyranni. Han oroar sig för framväxten av en oinskränkt, folkvald, välvillig, despotisk statsmakt:

Jag försöker föreställa mig vilka nya drag despotismen skulle kunna uppvisa i vår värld. Jag ser framför mig en oräknelig massa människor, som sinsemellan är jämlika och även i övrigt liknar varandra och vilkas tankar ständigt kretsar kring dem själva och kring de små vulgära glädjeämnen som fyller deras själar.

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Tocqueville förutsåg alltså den moderna välfärdsstaten och beskrev hur den skulle verka (Läs gärna 1 kap. 2 § i vår regeringsform som kom nästan 150  år senare och jämför med ovanstående rader. Om du måste lägga dig och flämta en stund av beundran för killen på min parnass är du inte den första.) 

Efter att sålunda ha tagit varje enskild medborgare i sina händer och knådat honom efter sin vilja sträcker suveränen ut sina armar över hela samhället och täcker det med ett finmaskigt nät av invecklade, detaljerade och likformiga regler, ett nät, genom vars maskor inte ens de originellaste begåvningarna och kraftigaste karaktärerna kan tränga för att höja sig över mängden… Suveränen tyranniserar inte – han besvärar, trycker ihop, försvagar och lyckas till slut förvandla nationen till en hjord av fogliga och flitiga får, vilkas herde är staten.

Hur ska då amerikanerna enligt Tocqueville kunna försvara sin frihet inför denne godmodige Leviathan?

De två stora sociala principer som förefaller mig styra det amerikanska samhället, och till vilka man alltid måste återvända för att finna skälen till alla de lagar och vanor som styr det, är det som följer:

1. Majoriteten kan missta sig på vissa punkter, men till sist har den alltid rätt och det finns ingen högre moralisk makt än den.
2. Varje individ, enskild person, samhälle, gemenskap är den ende som verkligen har laglig rätt att bedöma sina egna behov, och, under förutsättning att det inte skadar andras behov, saknar staten rätt att lägga sig i. Jag tror att man aldrig får förlora den poängen ur sikte.

Här, i två punkter, sammanfattas den framgångsrika demokratins hemlighet. För det första ska folket rösta fram sina ledare, för det andra finns ett slags medborgarnas frizoner som ledarna inte får beträda. Dessa är till exempel äganderätten, näringsfriheten och yttrandefriheten. Tocqueville kan inte nog understryka frizonernas betydelse:

[Det] finns ingen så obetydlig medborgare att det inte är mycket farligt att låta honom förtryckas, och inga så obetydliga individuella fri- och rättigheter att de ostraffat kan utlämnas åt godtycket… att i våra dagar kränka en dylik rätt, det är att i grund korrumpera folkets moral och sätta hela samhället i fara.

Under de senaste månaderna har jag nått en akut ångestfas när jag tänker på de politiska skeendena i USA. Två alternativa och ömsesidigt beroende obehag har stått mot varandra. USA har kunnat välja vilket obehag det skulle uthärda och till min stora sorg valt fel. I stället för att genomlida en kortvarig och överkomlig pinsamhet som bestod i att president Trump fått sitta kvar och skämmas någon tid till dess att i god ordning avgå har USA föredragit att bekämpa Trump bland annat genom att upphäva yttrandefriheten som Tocqueville betraktade som det amerikanska systemets grundläggande försvar mot statens obönhörliga tendens att försöka kväsa folkets frihet. USA straffar hela folket, troligen under lång tid framöver, för att det just nu ogillar Trump.

Trump har enligt mångas mening uppfört sig pinsamt. Låt gå för det. Men det har stannat vid just pinsamheter såsom en trots allt snabbt uppklarad invasion av Kapitolium. Som ett av flera motmedel urgröps Trumps och många andras grundläggande demokratiska rättigheter. Det är tveksamt om yttrandefriheten kan komma tillbaka (annat än genom att nya tekniska lösningar presenteras). Risken är att vi här ser ett verkligt hot mot demokratin som troligen kommer att sprida sig över världen eftersom världen härmar USA.

Här finns inga proportioner. En av de kanske vanligaste anklagelserna mot Trump är att han använt uttrycket ”grab´em by the pussy” avseende kvinnor. Räcker det för att USA:s demokrater ska tubba techjättarna att upphäva den amerikanska demokratin som världen känt den? Franklin D. Roosevelt dog i armarna på sin långvariga älskarinna Lucy Mercer (medan fru Eleanor var ute på egna äventyr). Vore det skäl att dra USA ur FDR:s krig mot Hitler eller att upphäva de demokratiska friheterna?

USA borde ha stoppat fingrarna i öronen och låtit Trump blåsa över och respektera honom för allt bra han åstadkommit. I stället använde någon – troligen just den där oerhörda förmyndarmakten som Tocqueville varnar för – sin makt över hjorden av fogliga och flitiga får för att vinna dess stöd i en historisk aktion som tycks gå ut på att försvaga demokratin.

”Donald Trumps ständiga attacker mot demokratiska institutioner, inklusive fria medier,” skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter, ”har syftat till att befria presidenten från de normer vi länge tagit för givna.” Där saknas balans och omdöme. Trump må upplevas som ett besvärligt störtregn av många. Men störtregn går över. De som däremot berövar Trump och många andra deras demokratiska rättigheter går på tvärs emot det goda som USA representerar och kan ha orsakat bestående skador på historiens troligen mest lyckade samhällsbygge. Det märks förstås även här i Sverige.

PS I en senare bok återkom Tocqueville till sina funderingar kring USA och ville då lägga till religionens betydelse för landets framgångar:

Jag har ibland frågat amerikaner som jag råkade möta, i deras eget land eller i Europa, huruvida, i deras ögon religionen bidrar till statens stabilitet och upprätthållande av lag och ordning. De svarade alltid, utan ett ögonblicks tvekan, att en civiliserad gemenskap, speciellt en som åtnjuter frihetens förmåner, inte kan existera utan religion.