Troligen är det en inneboende drift i det mänskliga samhället att eftersträva homogenitet. Till exempel brukar svenskar som bor utomlands samla sig till svenska klubbar. Men den eftersträvade homogeniteten handlar inte i första hand om sådant som att gemensamt äta ärtsoppa på torsdagar utan om rådande värderingar och tankemönster. Gemenskapen vill helst att dess medlemmar har samma föreställningar om det goda och det onda, om det sanna och det falska, om skyldigheter och rättigheter.

Fördelen med ett sådant samhälle är att det inte behöver bli så mycket aggressivitet och bråk. Alla vet vad som gäller. Nackdelen är att det kanske inte blir så mycket dynamik och mänsklig utveckling när det inte får spraka av kreativa motsättningar. (Bland mina favoritfördomar ingår föreställningen att den engelska kulturen ganska framgångsrikt har lyckats hantera den konflikten bland annat genom att uppskatta underliga människor, så kallade excentriker.)

Jag vet att mina ord ovan om homogenitetens fördelar är kontroversiella eftersom den svenska staten sedan några decennier har ändrat sig och numera gillar olika mer än den gillar lika. Den tycker att heterogent är bättre än homogent. Jag tror att staten här har missförstått något djupt mänskligt vilket leder till en del besvär som jag återkommer till.

Hur gör då det goda samhället för att främja den fredsskapande och i bästa fall utvecklingsfrämjande men kanske lite trista homogeniteten? Denna fråga berördes aldrig vid mina universitetsstudier i humaniora – vilket kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på att saken måste vara viktig – så jag får dra egna slutsatser. Svaret är: en kombination av bestraffningar och resonemang. Den som ljuger, stjäl och fuskar hamnar i någon sorts skamvrå, eventuellt bakom höga, bevakade murar. Den som inte kan ta till sig multiplikationstabellens sanning får extralektioner och samtal och förklaringar.

Det kanske verkar barnsligt enkelt men vänta bara tills vi hamnar i verkligheten. Det är nämligen svårt för den mänskliga gemenskapen att skilja på felaktigt tänkande som ska hanteras med straff och sådant som man lämpligen bör resonera kring. Min tes är att vårt samhälle med tiden kommit att bli alltmer förvirrat i valet av verktyg – bestraffning eller förklarande resonemang – när det gäller att korrigera folks beteende.

Staten är särskilt förvirrad. Vi kan jämföra dess reaktioner på två olika typer av olämpligt beteende, en ungdom som begått grovt rån och en pensionerad dam som kallat sin granne för blatte. Jag menar att rånet bör hanteras med bestraffning medan uttalandet (som med hänvisning till yttrandefriheten egentligen inte borde föranleda några statliga sanktioner alls) kan hanteras med ett allvarssamtal. Men staten gör tvärtom, i varje fall om rånaren är ung och nybörjare på brottets bana.

Särskilt illavarslande är den nya och som det känns allt oftare tillämpade principen att i stället för att uppmuntra till resonemang i kontroversiella frågor helt enkelt förbjuda uppfattningar man inte gillar, kort sagt att försöka förbjuda dem som tycker annorlunda att yttra sig. Amerikanerna har uppfunnit uttrycket ”deplatforming”, det vill säg att beröva folk möjligheterna att framföra vissa åsikter hur vetenskapliga och välmotiverade dessa åsikter än må vara. Munkaveln kan ta sig olika former, till exempel avstängning av vissa personer från populära sociala medier, vägran från tidningarnas debattsidor att tillåta debatt, de mulnande blickarna runt ett middagsbord när vissa ämnen tas upp. Principen är att bestraffa i stället för att resonera. Att använda knytnävarna och de ilskna minerna i stället för hjärnan.

Det här är naturligtvis inget nytt. Giordano Bruno blev bränd på bål för sin uppfattning att jorden snurrade kring solen och inte tvärtom. (Eller om det var något annat han anklagades för – sådant där brukar alltid se annorlunda ut när man synar sömmarna – men i vilket fall blev han avrättad för sina åsikter.)

Det konstiga är att världen tycks bli mindre tolerant samtidigt som den blir mindre homogen. Det borde rimligtvis vara tvärtom. Från universitet i Sverige, USA och andra länder examineras årligen horder av studenter som vant sig att förtrycka åsikter de ogillar i stället för att släppa fram dem till hederlig diskussion i vetenskaplig anda. Det kan därför vara svårt att samtala med unga människor som alltför sällan fått träna sig i vetenskapligt disciplinerad debatt.

Munkavleprincipen tränger sig in där man minst skulle ana den. Så här stod det häromdagen på Svenska Dagbladets ledarsida:

Republikanerna måste inse att de som fortsätter att stödja Trump efter hans uppenbara försök att välta den amerikanska demokratin över ända, oåterkalleligt ställer sig utanför den demokratiska gemenskapen.

Nästan hälften av de amerikanska väljarna röstade på Trump och åtskilliga procentenheter har säkert fallit bort på grund av tumultet i kongressen men att påstå att de återstående har ställt sig utanför den demokratiska gemenskapen – oåterkalleligt! – är magstarkt.

Som publicist känner jag den hotande bannstrålen eftersom jag nästan dagligen i snart sex år presenterat uppfattningar som kanske inte fallit alla på läppen. Jag är tacksam att inte ha något jobb varifrån jag kan få sparken. Onda blickar finns dock och de kan vara svåra att uthärda.