Oraklet i Delfi hade förklarat att Sokrates var Greklands visaste man. Oraklet, som inte var känt för att vara uttömmande pedagogiskt, lämnade inga närmare förklaringar. Uttalandet satte myror i huvudet på Sokrates. Oraklet talade alltid sanning men man kunde aldrig veta på vilket sätt.

Sokrates sökte upp ett antal erkänt kloka människor för att få hjälp att tolka orakelutlåtandet. (Bara där! I stället för att pråla med berömmet ifrågasatte han det och ville förstå vad som menades. Det är ett säkert tecken på visdom om du frågar mig. Han misstänkte nog att oraklet bara fjäskade – om nu orakel någonsin fjäskar.)

Efter intervjuerna med de kloka människorna sa sig Sokrates att oraklet nog hade haft rätt eftersom ingen människa egentligen vet någonting och att det speciella med honom, Sokrates, var att han erkände sin brist på insikter såväl inför sig själv som inför andra.

Att han antog sig inte veta något gjorde honom nyfiken. Han frågade folk saker. Om hans syfte med utfrågningarna var att lära sig något av andra människor eller om avsikten var att förmå andra att förstå att inte de heller egentligen begrep något har jag inte förstått.

(Oavsett Sokrates uppsåt lyckades han reta upp de kloka människorna till den grad att de dömde honom till döden vilket kan vara ett lagom straff för den som bevisar för bemärkta personer hur lite de vet. Anklagelsen var visserligen att han skulle ha förlett ungdomen men det har jag aldrig trott på. En betydligt mer övertygande tolkning är att hans förseelse egentligen var att han dragit ner brallorna på samhällets honoratiores.)

Filosofens väg till visdomen var alltså att fråga folk. Han hade något slags antik föreställning – som förresten inte så lite påminner om Skolverkets underliga teser – att eleverna redan hade alla svar inom sig eftersom själen aldrig dog utan återföddes och att eleverna därför härbärgerade kunskaper från sina tidigare liv och att lärarens uppgift bara var att med frågor locka fram de redan existerande svaren ur adepterna. Han kallade metoden för majevtik, vilket betyder förlossningskonst.

Tyvärr tror jag att både Sokrates och Skolverket har fel på den punkten. (Skolverket tror ju inte ens på själavandring och hur myndigheten då menar att barnen ska veta något innan läraren talat om det är oförklarligt.) Elever är inte förprogrammerade med nyttiga kunskaper.

Jag kan se scenen framför mig. En liten, fet gubbe (Sokrates) utsätter sin elev för ett alltmer hånfullt korsförhör medan den förtvivlade eleven misslyckas med att presentera de svar som gubben utgår från att eleven besitter. Sådan undervisning måste ha känts som tredje graden av eleverna. Det är inte konstigt att atenarna, varav en del säkert var före detta elever, med tillfredsställelse såg Sokrates svepa sin giftbägare.

Trots att Sokrates nog upplevdes som en bålgeting av många samtida har hans envetna frågvishet hållits för ett föredöme i mer än två och ett halvt årtusende. Trots obehaget att ställa och utsättas för inträngande frågor har mänskligheten fattat att nyfikenheten är vägen till samhällets förkovran. Därför är jag bekymrad över att det numera ställs så få frågor.

Till exempel är jag van att läsa tidningsartiklar och se nyhetsprogram på teve där jag inte förstår poängen. Journalisten verkar ofta inte veta vad hon vill säga. I våras agerade Tegnell för att släppa coronat fritt i nationen vilket hade varit begripligt om han eftersträvat flockimmunitet. Men han förnekade att detta var syftet. Så vad var syftet? Det vet man inte. Där hade vi behövt en Sokrates i journalistkåren. Jag har fortfarande inte förstått om Sverige, eller något annat land, har någon coronapolitik. Det görs visserligen saker, men finns det en hållbar tanke bakom? Om Sokrates släpptes loss i vår tid så tror jag att vi ganska snart hade fått svart på vitt på att ingen egentligen har en hållbar strategi. Det gäller för övrigt även andra politikområden såsom brottsligheten och skolan.

Frågan är varför vårt samhälle inte är tillräckligt inriktat på att ställa frågor och försöka begripa. Jag har besvärat mig med att sammanställa en troligen ofullständig lista över tänkbara förklaringar, nämligen fyra stycken.

Den första förklaringen är att vi svenskar eller tillräckligt många av oss har lagt av med den nyfikenhet jag föreställer mig att vi tidigare hade. Det går i så fall att förstå ty nyfikenhet är jobbigt. Det kan leda till ansträngning och till obehagliga situationer. Sokrates själv fick ju betala med sitt liv. Om man kan lägga band på sin vetgirighet och ändå leva ett bra liv så kan detta vara ett naturligt val.

Den andra förklaringen är övermodet. Vi tror att vi redan har fattat allt och därför inte behöver ställa kontrollfrågor. Ingen har något att tillägga eftersom vi redan begripit allt. Den inställningen stöter man ofta på. Folk observerar inte ens vad som sker omkring dem. Det behövs ju inte eftersom de redan har pejl på allt. Det är den attityden som gör att tyska soldater kan skära halsen av engelska vaktposter i filmer om andra världskriget.

Den tredje förklaringen är att rädslan för att bli avslöjad inför sig själv och andra. Jag kanske är en bluff. Mina mentala konstruktioner och föreställningar om tillvaron kanske vilar på lösan sand. Jag vill inte veta någonting mer om det riskerar det svaga fundament som håller mig uppe.

Den fjärde förklaringen är den överdrivna artigheten eller respekten för nästan. Genom livet har man lärt sig att många människor håller sig med så ogenomtänkta uppfattningar att de skulle spricka som såpbubblor med åtföljande ilska eller tandagnisslan om man förhörde dem på det hårdkokta sokratiska sättet. En variant av detta är den sortens missriktade hövlighet och diskretion som journalister framför allt hos statstelevisionen använder i samtal med framstående politiker.