Man har nog bara rätt att skriva ett begränsat antal artiklar per år om coronat och det antalet har jag säkert överskridit men nu är det ett nytt år och jag bör ha fått en ny kvot.

En observation som många med mig gjort är att man säkert vet mycket om viruset men knappt något om den fråga som hittills har varit den viktigaste av alla, nämligen med vilket slags politik sjukdomen bäst ska motarbetas. Det finns två motsatta huvudlinjer med varsin benfast övertygad grupp anhängare. Den ena huvudlinjen är att samhällena så långt det går ska stängas och den andra att de i möjligaste mån ska hållas öppna.

Märkvärdigt nog bygger båda sidor sin argumentation på helt giltiga och övertygande tankegångar baserade på hedervärda värderingar.

I en marknadsekonomi är de ledande aktörernas, alltså företagarnas, huvudmål att maximera vinsten. Åtminstone borde detta vara deras främsta ambition. Jag vet att det inte alltid är så eftersom en del företag skaffat sig andra och för det mesta diffusa syften som för många kan låta bra, till exempel att värna om mångfald och hållbarhet och corporate social responsibility, men jag tror på allvar att sådant är skadligt om det inte bara är en cynisk abrovinkel för att sälja mer varor, ungefär som tuff design, vilket kan vara acceptabelt.

Det medicinska etablissemanget eller närmare bestämt läkarkåren har också en grundläggande moralisk drift som är att rädda liv. Allt som kan göras för att rädda liv ska göras för att rädda liv. Om det nu är så, vilket det tycks vara, att coronat smittar genom mänsklig närkontakt och en smittad person kan dö så säger läkaretiken att samhället till varje pris måste förhindra att folk får närkontakt eller i varje fall efter förmåga måste begränsa det fysiska samröret mellan människor.

Därför skulle man förvänta sig att medicinare på det hela taget förordar nedstängning som huvudsaklig politik när coronat härjar. Det gör de också. I varje fall verkar det så. Mycket få läkare ger uttryck för andra uppfattningar. För övrigt är det svårt att komma till någon annan slutsats om man anlägger ett strikt medicinskt perspektiv på viruset. Nästan alla läkare som deltagit i debatten om den svenska coronapolitiken har rekommenderat hårdare tag för att förhindra smittspridning.

Om man är till exempel statsminister eller hälsominister i ett coronadrabbat land är det därför nästan omöjligt att komma fram till något annat än att det behövs mer nedstängning om man lyssnar på vetenskapen som i det här fallet för det mesta antas vara den medicinska vetenskapen. Det skulle troligen uppfattas som närapå ett självmordsförsök om en statsminister på en presskonferens om coronapolitik sa att han hade lyssnat på vetenskapen men bestämt sig för att endast i begränsad utsträckning följa dess råd.

Men det är det han måste kunna tänka sig att göra. Om han träffade ett gäng företagare eller kanske nationalekonomer skulle de säkert förklara sin högaktning för den medicinska vetenskapen men understryka att deras egen högsta önskan inte var att undvika en viss överdödlighet under en troligen kort period om priset för detta är att samhällena ska stängas, produktion i stort sett upphöra, vinster förtvina, konkursvågor växa till laviner, ett helt näringsliv liksom drabbas av stroke med åtföljande krav på långsiktig konvalescens. Runt om i världen demonstrerar småföretagare mot nedstängningar.

Om en hälsominister konfronterades med dessa båda fullkomligt rimliga men inkompatibla synsätt så skulle hon antagligen hantera konflikten så som hon lärt sig i ungdomsförbundet, nämligen genom att framföra någon oantastlig och irrelevant observation typ ”vi ska ha en bra äldreomsorg i Sverige”.

Båda dessa motsatta ståndpunkter existerar emellertid och båda har fog för sig. Hur har svensk politik navigerat i dessa svårlotsade vatten? Främst, tror jag, genom att inte se konflikten och att inte göra något alls. Det ledde till att många dog inom äldreomsorgen men störningen på ekonomin blev obetydlig jämfört med nedstängarländer (där det dog många människor i alla fall, så vad vet man?). Sverige ansågs av världen som en djärv och eventuellt förvirrad avvikare från det gängse medicinardominerade nedstängningstänkandet. I själva verket hade vi ingen fungerande coronapolitik vilket troligen var bra.

Sedan vände stämningarna och Sverige försöker nu anpassa sig så fort det går till den medicinska vetenskapens nedstängstänkande. Det är dagens humör. Vi ska stifta ny lag så fort det går för att regeringen ska kunna stänga. Men vad med företagens kriser och alla konkurser som kommer? Dem avser vi nog att lösa på det vanliga sättet, nämligen med bidrag.

Jag tror inte det kommer att gå. Vem ska egentligen betala? Om jag vore statsminister skulle jag peka på den minskande kurvan över antalet coronadöda i Sverige (bilden) och låta bli att strypa ekonomin.