GUNNAR SANDELIN: Ny bok hävdar att den stora terrorn i Sovjet är en myt

Boken som lurade världen (Redaktör: Valerij Jesipov, Karneval förlag 2020) är en omtumlande och samtidigt bekymmersam läsning.

Till stor del är den en uppgörelse med bilden av Alexandr Solzjenitsyn, nobelpristagare i litteratur 1970, som en frihetens apostel. Här framställs han som en opålitlig källa vad gäller både fakta, personuppgifter och händelser, särskilt beträffande omfattningen av det sovjetiska systemet av fångläger, den så kallade Gulag-arkipelagen. Men också hans uppgifter om hela den sovjetiska repressionen ogiltigförklaras som ett bedrägeri. Solzjenitsyn uppgav det sammanlagda antalet dödsoffer för bolsjevismens terror till 66 miljoner sovjetmänniskor plus ytterligare 44 miljoner döda i andra världskriget, på grund av ”försumlig och vårdslös ledning”.

Solzjenitsyns omfattande Gulag-svit utgavs på svenska av förlaget Wahlström och Widstrand 1974 och har sedan dess inte återutgivits i Sverige. Det gäller också för de mest kända av hans övriga mer omfattande verk som Cancerkliniken och Den Första kretsen, som gavs ut 1970.

Det mest intressanta kapitlet i denna nyutkomna sammanställning är också det mest faktaspäckade. Historikern och demografen Viktor Zemskov var ryska vetenskapsakademins chefsforskare för landets historia.1989 blev han medlem av den statliga kommission som fick i uppdrag att fastställa befolkningsförluster i Sovjetunionen. Han hävdar med stöd från KGB:s och andra sovjetiska myndigheters arkiv, att det under sovjetväldet ”bara” var knappt fyra miljoner sovjetmedborgare som dömdes av politiska skäl, inklusive 800 000 dödsdomar.

Enligt bokens redovisning från de sovjetiska arkiven skulle sammanlagt 2,6 miljoner politiska dödsoffer ha skördats under hela den sovjetiska epoken, som varade från 1918 till 1990. Repressionen/terrorn skedde i olika perioder i federationens historia, vilka skilde sig dramatiskt från varandra. Den politiska repressionen förekom enligt kommissionen till 99 procent under åren 1921–52 (grovt sett från inbördeskriget till Stalins död), med en fasansfull topp under den stora terrorns tid 1937–38. 85 procent av avrättningarna skedde under dessa två år, då också en tredjedel av alla politiska domar avkunnades. Men statens utövande av politiskt förtryck avtog särskilt efter ”tövädret” som följde efter Stalins död och som offentliggjordes på den 20:nde partikongressen 1956.

Den bokförda siffran för antalet offer som utsattes för politisk repression i Sovjetunionen landar enligt den ryska kommissionens bedömning på totalt cirka 10 miljoner människor. Då räknar man med politiska domar, avkulakiseringen, deporterade folk, utrensningar och förföljelser, inklusive de 2.6 miljoner som dukade under. Viktor Zemskovs slutsats om kommunismens drygt 70-åriga tid vid makten i hemlandet har en triumferande ton: ”Det innebär att 97,5 procent av befolkningen i Sovjetunionen inte utsatts för politisk repression i någon form.”

Kommissionen gör emellertid en snäv bedömning av vad som är repression, vilka som har drabbats och hur förtryckets konsekvenser kunde yttra sig i ett vidare perspektiv. Det finns gott om vittnesmål och litteratur om hur den sovjetiska vardagen för många medborgare genomsyrades av skräck på så gott som alla plan. Sedan tvivlar jag på att den sovjetiska säkerhetstjänsten, i alla dess former genom åren, strikt bokförde alla politiska domar, inklusive avrättningar. Landet var vidsträckt och de hade möjligheten till summariska rättegångar. Den internationella HR-organisation Memorial, som grundades 1992, verkar för forskning kring Sovjets totalitära historia i ett antal före detta sovjetrepubliker. De beräknar att 14 miljoner föll offer för den politiska repressionen.

Offren för den stora ukrainska svältkatastrofen Holodomor 1932-33 med minst tre miljoner döda finns inte heller med i kommissionens beräkningar. Istället framhålls att ”den lögnaktiga tesen om ett folkmord på den ukrainska befolkningen” till stor del bortsåg från en naturkatastrof (torka) och att det därför inte fanns någon medveten politisk vilja att skada folket. Men bolsjevikerna genomförde en tvångskollektivisering, beslagtog spannmål som användes för distribution till städerna och export. Memorial gör därför en annan bedömning och inkluderar dessa offer i kommunismens brott mot mänskligheten.

Beräkningar från västliga sovjetforskare har i postsovjetisk tid legat runt 20 miljoner politiska dödsoffer totalt. Med de uppgifter som kommissionen kommit fram till (2.6 miljoner döda) skulle vi vara nere på en dryg tiondel. Skulle man dessutom räkna in Solzjenitsyns sammanlagda 110 miljoner dödsoffer, landar den statliga kommissionen på endast drygt två procent av hans påstående.

Sovjetstatens arkiv öppnades i samband med perestrojkan under slutet av 1980-talet, innan sovjetväldet föll ihop, men sammanfattningen av resultaten i denna bok trycktes så sent som 2013. I sin helhet anar man i Viktor Zemskovs text en underliggande vilja till upprättelse av hemlandets historia. Där finns både en antipati mot väst och mot den tidigare forskningen, som när han skriver om ”den tyskfascistiska, amerikanska och perestrojka-tidens propaganda beträffande den politiska terrorns och repressionens ’gigantiska format’ i SSSR på trettio- och fyrtiotalet…” Tilläggas kan att kommissionen har uttryckt sitt missnöje med att deras slutsatser inte har rönt någon uppmärksamhet i västmedia.

Boken har däremot nyligen recenserats i Svenska Dagbladet, men endast utifrån perspektivet om Solzjenitsyns litterära, politiska och moraliska roll. Det sägs knappt ett ord om de kontroversiella uppgifterna vad gäller statistiken om den politiska repressionen.

När jag frågar förläggaren Björn Eklund på Karneval förlag om motivet bakom utgivningen, svarar han att det var en anmälan av den ryska utgåvan av översättaren Stefan Lindgren, som väckte hans intresse.  Björn Eklund tycker att man i väst borde diskutera om Sovjetunionen var ett och samma repressiva land under hela sin existens. Han betonar också att folkomröstningen i början av 1990-talet  visade på att folket i de olika delrepublikerna till överväldigande majoritet (78 procent, men de baltiska staterna deltog inte, min anm.) inte ville upplösa unionen. Detta utan att ta ställning till om landet skulle vara fortsatt kommunistiskt.

Vad gäller Solzjenitsyns tidigare frälsarroll, menar Björn Eklund att västvärlden har tagit hans uppgifter som fakta. Nobelpristagaren 1970 har varit bortglömd sedan länge och det är dags att de senaste uppgifterna presenteras på svenska.

Jag är förläggare, säger Björn Eklund, och behöver inte ta ställning till allt som skrivs. Jag ger ut en intressant bok som är en sammanställning där forskare, men även författare, kommer till tals under ledning av en temperamentsfull redaktör.

Gunnar Sandelin