Svenska affärer blir alltmer utsatta för stölder. I organisationen Svensk Handels Trygghetsbarometer för tredje kvartalet 2020 ”anger 36 procent av butikerna att de råkat ut för stöld den senaste veckan, 19 procent har drabbats av hotfullt beteende från en besökare eller kund och 20 procent utsattes för bedrägerier den senaste månaden”. För att komma till rätta med detta la Regeringen nyligen en proposition om ”Tillträdesförbud till butik och förstärkt straffrättsligt skydd mot tillgreppsbrottslighet” som ska börja gälla från 1 mars 2021.

Propositionen har bland annat 46 sidor resonerande förarbeten som mest innehåller inskränkningar i tillträdesförbudet. Tänk dig till exempel en livsmedelsbutik i tunnelbanan där ett gäng ungdomsbrottslingar planerar att länsa hyllorna. Det finns inga poliser eller vakter och personalen törs inte säga till av rädsla att bli misshandlade. Tonåringar kan ha våldskapital. ICA-handlaren har för övrigt inte rätt att bara mota bort misstänkta personer. Det måste i så fall finnas särskild anledning, till exempel att de stulit tidigare och att detta kan bevisas. De får inte avlägsnas om de är under femton år. Inte ens polisen, om den dyker upp, kan alltid föra bort folk. Detta gäller även om en person har tagit sig in i exempelvis en butik trots att han eller hon har förbjudits att göra det av den som förfogar över platsen, alltså butiksinnehavaren. Med tiden har det gradvis blivit svårare för en butiksinnehavare att skydda sin egendom mot intrång. År 1995 bestämde Högsta domstolen att ”en person som, trots förbud från affärsinnehavaren, går in i en sådan lokal… inte kan dömas för olaga intrång”.

Sedan kommer allt det vanliga krånglet för en inbrottshotad butiksinnehavare som Carolin Dahlman beskriver så här i Bulletin (lycka till med den satsningen, förresten!):

Först ska en handlare tydligt identifiera en person som snattar. Puh. Sen ska handlaren anmäla saken till polisen som ska skicka frågan vidare till en åklagare som ska besluta om den ska utredas av polisen som då får frågan på sitt bord igen. Puh. Sen ska polisen försöka hitta bevis för att personen har snattat förut och kan göra det igen. Puh. Det kan behövas tolkar och advokater och rediga bevis. Puh. OM åklagaren beslutar om tillträdesförbud ska det delges med kvittens alternativt skickas som brev – men då måste åklagaren först ha berättat om det och hittat den misstänktes adress. Puh.

Den här nya lagen kommer troligen inte ett funka. Vad gör man då? Till svar kan man få hela raddan av alltid diskuterade men aldrig genomförda reformer, till exempel fler poliser, borttagna straffrabatter för dömda ungdomar eller återfallsförbrytare, jourdomstolar, hårda tag helt enkelt.

Jag tror att man måste tänka annorlunda och med annorlunda menar jag annorlunda vilket chockerar många. Det har att göra med medborgerliga eller mänskliga rättigheter. Språkbruket vacklar om vad som är det ena och det andra så jag kallar dem i stället Typ 1- och Typ 2-rättigheter.

Typ 1 uppfanns på 1700-talet och manifesterades i olika dokument i samband med de franska och amerikanska revolutionerna. Typ 1 består av rättigheter som den enskilde kan beviljas utan att det egentligen besvärar någon annan. Yttrandefriheten kan visserligen reta en meningsmotståndare men meningsmotståndaren kan alltid lämna platsen där yttrandena sker eller stoppa bomull i öronen. Näringsfriheten och äganderätten skadar ingen annan än frihetsutövaren (som kan gå i konkurs). Det är samma med religionsfriheten även om böneutrop kan vara besvärliga för grannarna.

Typ 2 uppfanns på 1900-talet och lanserades i 1948 års Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från FN som introducerade välfärdsstaten och dess rättigheter som var och en går ut på att medborgare får favörer, till exempel bostadsbidrag och LSS-tjänster, som ska betalas av någon annan och på det sättet är motsatser till Typ 1-rättigheterna. Om Riksdagen exempelvis inför Typ 2-rättigheten Allemansrätten så inskränks äganderätten för den markägare som blir utsatt för denna innovation. (Man kan tycka att han rimligen får tåla detta, men det är en annan diskussion.) På liknande sätt är det när en liga av hungriga femtonåringar i stort sett kan tömma en ICA-handlares hela förråd av Pärsons Extrarökta Idaskinka utan andra samhälleliga konsekvenser än att polisen måste fylla i blanketter och att handelsmannen får se sin äganderätt kränkt för att välfärdsstaten förklarat femtonåringarna eftersatta och därför tillerkänt dem nya mänskliga rättigheter.

Politikerväldet och välfärdsstaten gillar Typ 2-rättigheterna bättre än Typ 1-rättigheterna och därför har de senare satts på svältkur sedan 1948 medan de tidigare satts på gödning och tillåtits mutera och bilda nya arter vars innehavare har rätt till ersättning eller rentav försörjning som oundvikligen kränker andras Typ 1-rättigheter, tänk till exempel på ursprungsfolkens nya rättigheter.

Jag tror aldrig vi kommer att komma till rätta med sådant som butiksrån så länge Typ 1-rättigheter som äganderätt och näringsfrihet hålls undanskuffade till förmån för omtanken om välfärdsstatens klienters rättigheter av Typ 2. Konsekvensen blir att hederliga affärsinnehavare tvingas stänga butikerna. Vilka förändringar i den svenska politiken som skulle krävas vet jag inte (och även om jag vetat hade jag väl inte vågat säga det). Men jag tror att det handlar om just att tillämpa ett annorlunda tänkande. I USA säljs vapen i butik och livsmedelshandlare har rätt att försvara sina charkdiskar med väpnat våld (tror jag). Jag kanske inte föreslår just den lösningen men vi måste leta efter metoder att mobilisera nya krafter i kampen mot brottsligheten ty polisen och säkerhetsvakterna klarar det inte. Eller kanske de skulle göra det om de slapp munkorgarna och klofängslena, det vill säga alla Typ 2-rättigheter och övriga regler som håller dem tillbaka. Tills vidare får handelsmännen stå där med sin kringskurna äganderätt.