Jeff Bezos – världens rikaste man med 189 miljarder dollar (vilket motsvarar runt en tredjedel av Sveriges BNP) på banken – har världens rikaste ex-fru, MacKenzie Scott (bilden), som är god för 62 miljarder dollar. Fru Scott har på senare tid blivit världsberömd inte bara för att hon är ex till världens rikaste man och för att hon är författare utan framför allt för att hon planerar att ge bort nästan alla sina pengar till välgörenheter. Hon skiljde sig från Jeff rätt nyligen och har ännu inte fått upp farten på donationerna – det är svårare än du tror att göra av med riktigt mycket pengar – men hon har i år förmått spendera fyra miljarder dollar vilket är ungefär vad Sida, som ändå har lång erfarenhet och 675 helårsarbetare, årligen lyckas dela ut.

Fru Scott tycks satsa på rejäl gammaldags välgörenhet av den sort som rika människors efterlämnade sociala stiftelser sysslat med i hundratals år, exempelvis mat och pengar till fattiga, arbetsträning och utbildning för eftersatta människor, hjälp till sjuka, just nu särskilt coronaoffer och så vidare. Fru Scott är helt enkelt inne och tassar på välfärdsstatens domäner.

Historiska omständigheter har gjort att välgörenhet i Sverige kommit att bli en offentlig uppgift som administreras av välfärdsstaten och i huvudsak utvecklats av vänsterorienterade politiska krafter såsom det socialdemokratiska partiet. Men så är det inte i USA. Välgörenhetstanken – att göra omtänksamma saker till de svagas och fattigas väl – kommer inte ursprungligen från socialister utan från kapitalister, framför allt från kapitalisternas fruar. Fina damer med rika män har i de anglosaxiska länderna alltid sysslat med välgörenhet. Omtanken om de behövande har inte kunnat inplaceras på någon höger/vänster-skala.

Staten och kapitalet stod länge och blängde på varandra som två ilskna tjurar. Att det svenska kapitalets organisation Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) fram till sin nedläggning år 2001 var alla vänstervridna idéers fiende nummer ett stod utom allt tvivel. Men under de senaste årtiondena har vad jag uppfattar som en ny politisk företeelse etablerats, nämligen att kapitalet börjar krypa upp i knäet på staten.

I Sverige är detta extra tydligt eftersom kapitalet sedan början av 90-talet gett sig in i välfärdsproduktionen (ja, jag var i kraft av samhällstyckare delvis ansvarig för att privata företag tog över en stor del av driften av välfärdsapparaten och etablerade vinstdrivande sjukhus, skolor och äldreboenden med mera). Den ena ilskna tjuren, kapitalisttjuren, har därmed fått något drömskt i blicken och fnyser vänligt på tjurars vis i den andras näsborrar. Den vill inte bråka längre utan ha betalt. Bara så kan man förklara sådana oförklarliga händelser som att Svenskt Näringslivs, SAF:s efterträdare, ordförande Leif Östling fick sparken när han undrade vad fan han fick för pengarna han erlade i skatt. Den undran var pinsam tyckte hans kollegor i välfärdsföretagen, pengarna var ju deras intäkter.

I USA uppträder samma politiska tendens i form av en åsiktsvridning till det politiskt korrekta (”woke” heter det på engelska) bland de största företagen, inte minst tech-bolagen i Silicon Valley med omnejd. De vill bli vänner med den politiskt korrekta staten. Många tror felaktigt att kapitalisterna har blivit socialister. Men för det första är det skillnad på socialism och PK-ism och för det andra är företagen mer intresserade av statens makt och resurser än av ideologier. Ideologier är något man klistrar på när det behövs som när IKEA för att visa sin goda vilja låter representanter för minoriteter överrepresenteras i reklamen.

På detta vis uppträder sådana oväntade fenomen som att Facebook, YouTube och Twitter, troligen efter påtryckningar från politiken – Morgan Johansson och Anders Ygeman har i alla fall försökt – censurerar inlägg som är kritiska till det politiska etablissemanget. Det är alltså inte så, tror jag mig ha förstått, att YouTube särskilt stoppar kritik mot sig själv. Censuren riktas mot kritiker av det politikerinfluerade etablissemang dit många av de största och mest framgångsrika företagen gärna vill höra.

Och i coronatider ställer sig det svenska näringslivet i bidragsköerna. Det bär emot att begära sänkta skatter när man själv behöver pengarna.

Det är kanske ingen tillfällighet att Jeff Bezos äger etablissemangstidningen Washington Post som han köpte för sju år sedan för två och en halv miljard kronor.

Relevansen av detta ligger i att den medelklass av nettoskattebetalare som finansierar de nationella politikernas mer eller mindre befogade idéer och projekt inte riktigt kan räkna med uttalad sympati och stöd från dem som man kunde ha trott skulle vara de första att vilja hålla tummen i ögat på staten, nämligen de mest framgångsrika privata företagen.