Den moderna västerländska demokratin är troligen en avbild av den moderna marknadsekonomin som står på en massa ben varav jag vill framhäva tre. Det första benet är konkurrensen mellan producenterna. Konkurrensen handlar om att ge kunderna den bästa valutan för pengarna. Producenterna motsvaras inom demokratin av partierna. Partierna konkurrerar med varandra men inte om kundernas, som nu uppträder som väljare, pengar utan om deras röster.

Det andra benet är kundernas respektive väljarnas rätt att handplocka helt fritt bland de konkurrerande leverantörerna. Ingen obehörig påverkan tillåts. Om kunderna och väljarna otillbörligen kunde påverkas skulle konkurrensen mellan producenter och partier snedvridas. Framför allt är det viktigt att dessa leverantörer förhindras att begränsa konkurrensen genom att bilda konkurrenshämmande karteller eller oligopol.

Det tredje benet är etableringsfriheten som är en underavdelning av den medborgerliga rättigheten näringsfriheten, det vill säga rätten att försörja sig efter vad marknaden begär. Etableringsfriheten är det främsta korrektivet mot karteller. Om existerande leverantörer gaddar ihop sig i karteller ger etableringsfriheten vem som helst rätt att öppna egen låda och försöka konkurrera ut dem.

Om vi med hjälp av detta enkla resonemang analyserar svensk politik skulle jag hävda att problemet är att de politiska partierna lyckats etablera en kartell eller ett oligopol (vilket är ungefär samma sak). Företag bildar kartell för att begränsa sin inbördes konkurrens och att därmed göra sin egna liv bekvämare och tryggare till avnämarnas förfång. Adam Smith sa ungefär att det knappast förekommer att näringsidkare inom samma bransch kommer samman utan att försöka överenskomma om någon konspiration mot kunderna. Självklart är det så även för politiska partier. Privata karteller är kända för att inte sky några medel för att sticka käppar i hjulet för eventuella uppstickare. Sverigedemokraternas erfarenheter visar på samma benägenhet hos kartellpartier (vilket man kunde ha räknat ut i förväg om man läst Adam Smith).

Den stora frågan är hur pass järnhård den stora partikartellen är. Privata oligopol har alltid svaga punkter. Konkurrensen kan sippra in och förmå någon av producenterna att anpassa sig till kundernas önskemål för att tjäna en slant på de andra oligopolisternas bekostnad i stället för på kundernas. På motsvarande sätt går det att tänka att något av de svenska partierna skulle strama upp sig och göra något som skulle tillfredsställa väljarna såsom att presentera trovärdiga planer för skolan, migrationen, brottslighetsbekämpningen och så vidare. (Trovärdiga planer betyder något annat än vad partierna gemensamt har presenterat och förverkligat under de senaste decennierna, nämligen ytterligare dyrbara och ineffektiva sociala insatser med tillhörande myndighetsexpansion.) Det går till och med att tänka tanken att något kartellparti skulle hoppa helt över skaklarna och föreslå revolutionerande saker, exempelvis en svensk författningsdomstol eller införande av beslutande folkomröstningar som i Schweiz eller återinförande av ämbetsmannaansvaret. (Jag menar inte att det är något att hoppas på, tvärtom, jag menar bara att det går att drömma drömmen.)

Betyder det då att den svenska partikartellen vars främsta mål är att bevara och bygga ut politikerväldet, det vill säga sin egen makt, slutgiltigt har snöpt demokratin i vårt land?

Jag är väl bekant med alla invändningar men juridiskt och tekniskt erbjuder systemet samma lösning som marknadsekonomin erbjuder i motsvarande situationer, nämligen etableringsfrihet för nya spelare. Det är ganska lätt att bilda nya partier och det är till och med möjligt att bilda helt nya slags partier som avviker för de kända mönstren. (Jag har själv varit med att detaljutreda hur ett personvalsparti kan inrättas.)

Det vore fel av mig att påstå att det vore en enkel match att blåsa nytt liv i den svenska demokratin. Problemet är att den sortens erfarna, karismatiska och intelligenta människor som skulle behövas för uppgiften inte har lust. De lever ett tillräckligt hyggligt liv för att inte vilja ta på sig de plågor exempelvis i form av illasint uppmärksamhet från politikerväldets bandhundar i media som skulle komma som amen i kyrkan. Jag är likadan.

I bemärkelsen att vi inte orkar anstränga oss för att ge demokratin en chans är det kört för demokratin. Det är inte demokratins fel utan vårt. För lata svin är marken alltid frusen.