De flesta av mina släktingar på pappas sida var socialdemokrater. På mammas sida var de borgerliga. Dessa var mycket trevliga människor, och alls inte rabiata på något sätt. En morbror talade om risken för att alla nya bidrag skulle skapa en bidragstagaranda. Men det gjorde man på pappas sida också. Ingen blygdes för att dryfta denna risk. Men jag kunde inte tänka mig att rösta på högern, när jag en gång skulle ha åldern inne. 

På gymnasiet fanns det en högerklubb, ingen för Socialdemokraterna. Jag var politiskt intresserad och träffade inte så sällan ungdomarna i högerklubben. Men jag kunde inte tänka mig att gå med. 

På högskolan var jag medlem i den socialdemokratiska studentklubben och träffade ofta högerstudenter. De var trevliga även om de hade en egendomlig förkärlek för Bäska Droppar. Ändå levde de som i en annan värld, sluten för mig. 

När jag på sjuttiotalet skrev en bok som kritiserade den dåvarande socialdemokratiska politiken läste Gösta Bohman högt ur den i riksdagen, vilket var lite besvärande, eftersom jag fortfarande arbetade på LO. Jag träffade honom någon gång och hans åsikter var inte alls långt från mina, men jag kunde inte tänka mig att rösta på högern. Han var för övrigt en elak djävul. 

Under senare år har Moderaterna på olika sätt försökt byta sin gamla högerkostym till något mer folkligt, och har väl också till dels lyckats. Jag har ändå inte kunnat tänka mig att rösta på dem.  

Varför har det varit så omöjligt för mig? Till stor del har inställningen varit rent känslomässigt grundat. I alla sin trevlighet och vänlighet har de högermänniskor jag mött genom åren varit som åldrade tonåringar: de har från barnsben varit så övertygade om att de har rätt att de inte behövt bry sig om att skaffa sig några skäl för sin inställning, ofta inte heller några kunskaper. Precis som ungdomarna i sin begränsade, på otillräckliga kunskaper grundade världsbild har de trott sig om att ha rätt, därför att de varit så illa pålästa att de inte kunnat inse hur fel de haft.  

Trots alla år av socialdemokratisk dominans i både politik och kultur har de också haft en doft av det gamla överhetssamhället kring sig. Och det har inte bara berott på pärlhalsbanden.  

Men nu har något hänt. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att rösta på Moderaterna. Jag blev alldeles nyligen medveten om det när jag lyssnade på Ulf Kristerssons jultal. Förvånad sa jag till min fru just det: ”Honom skulle jag kunna rösta på!” 

Vad har hänt? Moderaterna har skaffat sig en sammanhängande världsbild som återspeglar verkligheten, lite så som jag själv sett den, och mycket bättre än de flesta andra partiers beskrivningar av läget. Den som vill studera deras nuvarande beskrivning av verkligheten kan läsa deras program. Av detta framgår dels att de förkastat sin tidigare helt orealistiska syn på invandringen och invandringspolitikens möjligheter, dels att också deras nya syn fortfarande är orealistisk.  

Omprövningen formuleras bland annat så här: ”Orsakerna till den allt grövre brottsligheten i Sverige är många och komplexa. Men kombinationen av en omfattande invandring och en misslyckad integrationspolitik har varit destruktiv och avgörande för den ökade grova kriminaliteten. Utanförskap, arbetslöshet och segregation spelar roll och den misslyckade invandrings- och integrationspolitiken har förvärrat problemen”. 

Nya krav på självförsörjning, språkkunskaper och kunskaper om samhället ställs också på den som vill söka medborgarskap. 

Allt detta är förträffligt, men Moderaterna vill inte inse huvudproblemet: Varje invandringspolitik kommer att misslyckas om den inte kan styra, ända från källorna, det flöde av dem som utger sig för att vara flyktingar och som sedan kommer att beviljas uppehållstillstånd och medborgarskap. Inflödet av nya invånare och så småningom nya medborgare kan inte tillåtas ske enbart utifrån den sökandes önskan. Det innebär att asylrätten måste avskaffas. Det vore dessutom en lättnad för alla som ser det avancerade hyckleri som nu ogenerat utövas: man säger sig värna asylrätten, samtidigt som man gör allt vad möjligt är för att förhindra att den utnyttjas. Följden blir de smugglingsmarknader och de olyckor och tragedier som sker varje dag. De enda som kan klara barriärerna är de som har minst behov av skydd: de med pengar och förbindelser. 

I sitt jultal talade Ulf Kristersson mycket om att kriminaliteten måste bekämpas med hårdare straff men också med förebyggande åtgärder. Till dessa räknade han förvisso viktiga insatser som språkförskola och läxhjälpsfritids. Men han nämnde inget om att svårigheterna är koncentrerade till de invandrarfamiljer som kommer från Nordafrika och Mellanöstern. Fortfarande kommer en stor andel av invandrarna från dessa länder. Varje moderat ambition kommer att omöjliggöras om invandringen från dessa områden fortsätter att vara tillåten. Kanske vågar inte Moderaterna och Kristersson nämna problemet vid dess rätta namn, därför att de och han då också måste nämna islam. 

Varken islam, muslimer, Nordafrika eller Mellanöstern nämns i programmet. Inte heller hedersmord eller förnedringsrån eller andra konkreta obehagligheter. (Afrika nämns inte. Inte heller Mellanöstern. USA nämns några gånger. Ryssland någon gång. EU 30 gånger. Diskussionen om EU är sammanbitet optimistisk, och allmän). 

Den som står i beråd att börja rösta på Moderaterna måste därför lita på att de vågar genomföra sina avsikter med en politik som de inte vågar beskriva. Det gör inte jag. 

Ulf Kristersson höll ett mycket skickligt tal. För ett ögonblick lyckades han förföra mig. 

Moderaterna har blivit allt trevligare och lyckats skaffa sig en mer tidsenlig, utstyrsel. Men jag kan inte rösta på dem. 

Ändå. Det har nu vänt. Realisterna har tagit makten i flera partier, inte bara i SD. Man har slutat beljuga verkligheten – även om man inte vågar beskriva den i alla dess fula detaljer.