Många har så svårt att ta ställning för en svensk nationalstat. De tycker det finns något orättfärdigt i att göra ursprung och kultur till ett kriterium för svenskhet. Men hur blir det om vi konsekvent fortsätter att förneka värdet av vår historia och identitet? Av vilken anledning ska då det historiskt svenska sätta sin prägel på Sverige överhuvudtaget? Om medborgaren Mohammed är lika svensk som medborgaren Calle kan vi väl lika gärna sätta en Mohammed som en Carl på den svenska tronen! Leve Mohammed I av Sverige!

Jag har i några artiklar (här och här) resonerat kring framtida konsekvenser av vår svenska invandringspolitik. Hur kommer Sverige se ut om 50 år? Hur kommer vårt framtida Sverige se ut om nuvarande samhällsutveckling tillåts fortsätta?

Mina egna framtidsförhoppningar inskränker sig till att Sverige ska få vara Sverige. Får vi bara vara oss själva klarar vi nog av det mesta på sikt. Det har vi gjort förr. Men om Sverige inte ska vara ett land som präglas av svensk kultur och identitet då ber jag att få avanmäla mitt intresse för debatten. Vilket Sverige vi ska ha framöver kvittar mig lika om vi inte har något Sverige värt namnet överhuvudtaget.

Många verkar ha svårt att tänka framåt. Eller också har man svårt att ta in det som händer. Av Sveriges folkbokförda befolkning är cirka 20 procent idag inte ens födda i Sverige (SCB). Räknar vi med andra generationens invandrare är andelen människor med utländsk bakgrund ännu mycket större. I kommuner som Upplands Väsby, Huddinge och Sundbyberg är andelen invånare med utländsk bakgrund över 40 procent. I Södertälje är den 55 procent. I Botkyrka 60 (siffror för 2019). Den globaliserade populärkulturen har redan gått hårt åt vår inhemska kultur. Vi har knappast förbättrat situationen med vår ofattbart omfattande invandring.

Någon lär ha sagt dårskap är att göra samma sak om och om igen och varje gång hoppas på en ny utgång. En annan form av dårskap måste vara att inte hejda marschen mot avgrunden bara för att man fortfarande inte nått fram till stupet. Så här är det: Om vi fortsätter med vår generösa invandringspolitik kommer Sverige till slut att förlora sina band till sin historiska identitet! Eller: Om vi fortsätter med vår generösa invandringspolitik av människor från Mellanöstern kommer Sverige att i allt högre grad påverkas av islam. Eller: Om vi fortsätter med vår generösa invandringspolitik kommer svenskarna till slut att bli en minoritet i sitt eget land. Om vi inte vill rasa ned i avgrunden bör vi alltså avsluta marschen nu.

“Men vaddå?” tänker någon som kanske har studerat på universitetet. “Invandrarna blir ju svenskar de med sedan. Att vara svensk har väl inte med ursprung att göra? Det handlar väl om medborgarskap? Vad är det här för förlegade idéer om ursprung och identitet? Ska vi försöka återskapa någon homogen nationalstat som aldrig har funnits mer än i några etnofascisters fantasi? Vämjeligt!”

Jag skrev i en av mina senaste artiklar att Sverige håller på att förvandlas från just nationalstat till rättsstat. Det är inte vår svenska identitet som ska utgöra den samlande grunden för vår svenska statsbildning längre utan våra lagar, regler och vårt medborgarskap. Det här är en förändring som inte sker över en natt. Den sker gradvis. Icke desto mindre håller vi långsamt på att byta ut den legitimerande grunden för vad Sverige är och för vad det är att vara svensk. Just nu är definitionen oklar. Vi befinner oss i ett mellanläge. Därför får vi också ständiga diskussioner om vem som är svensk.

Många personer med intellektuella ambitioner som tänker kring dessa frågor framstår som oförmögna att tänka i proportioner. Ingen av oss som vill se ett svenskt Sverige tänker att varenda individ som finns i vårt land ska heta Kalle och Lisa och äta falukorv och fira Lucia. Det handlar inte om allt eller inget. Vad vi vill är att landet ska vila i en svensk majoritetskultur som är så stabil att den tryggt kan låta en viss andel människor bo här som inte har svenska rötter. Det handlar alltså om proportioner! Proportioner! Proportioner är allt. Kvantitet ger nämligen kvalitet. Det är skillnad mellan att ha 15 procent invandrare i ett land och 45 procent.

Tar vi inte ställning för ett svenskt majoritetssamhälle, för en svensk nationalstat, för ett svenskt Sverige, då kommer vi på sikt heller inte att få något svenskt Sverige. Varför ska då vår regent heta Carl, Gustaf, Oscar eller Victoria (eller Estelle gudbevars) snarare än Mohammed eller Farahnaz (iranskt kvinnonamn)? Mohammed är ett vanligt förekommande namn i dagens Sverige och vanligare lär det bli.

Tänk om vår framtida regent Estelle gifter sig med en svensk medborgare vars föräldrar föddes i Syrien. Det kan mycket väl ske: Kärleken går sina egna vägar. Och tänk om deras förstfödda barn blir en son, en framtida kung alltså. Estelle och hennes make kanske tycker det är dags att det nya Sveriges demografiska sammansättning även återspeglas i den svenska regentlängden. Därför får deras förstfödde son heta Mohammed: Prins Mohammed Carl Bertil Eugen. Och den dag då Mohammed tillträder tronen tar han förstås namnet Mohammed I av Sverige. En värdig och modern tronföljare till Gustav Vasas och Gustav II Adolfs tron! En svensk konung i tiden! Leve Sverige! Leve Mohammed I!