Idag är det precis tio år sedan den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv och därmed startade den arabiska våren (enligt den vedertagna historieskrivningen som låter lite märkvärdig – ungefär som att Portugal fick sitt latinamerikanska kolonialvälde för att kapten Pedro Álvarez Cabral år 1500 navigerade fel vid Kapverdeöarna och hamnade i Brasilien i stället för i Indien – men får duga eftersom jag inte känner till någon mer övertygande berättelse).

På den tiden dominerade det neokonservativa tänkande enligt vilket demokratin – varmed avsågs envars rätt att rösta fram nationens politiska överhet – var svaret på samhällenas problem (vilket bevisades av att de länder som hade rösträtt var lugna och välmående medan de övriga i stort sett inte var det). Sådana som president George W. Bush och jag hade länge varit övertygade om att roten till världens ondska var diktatur och att mänsklighetens framtidsutsikter avsevärt skulle förbättras om George W. Bush och jag, framför allt den förre, skickade trupp till exempelvis Irak för att döda diktatorn Saddam Hussein och sedan ta ett steg tillbaka för att låta demokratin välla fram. Sagt och gjort. George W. Bush och jag gjorde vad som ankom på oss. År 2003 skickade han trupp till Irak och jag hurrade för den demokrati som vi båda ansåg nalkade sig.

När Bouazizi tog sig av daga hade den neokonservativa förhoppningen fortfarande sju år efter invasionen av Irak inte infriats. Vi neokonservativa hade visserligen fått död på Saddam Hussein men inte lyckats få fart på någon demokrati.

Redan något år efter diktatorns hängning gick George W. Bush och jag skilda vägar när det gällde synen på hur demokrati uppstår. Jag kom fram till att det där med att envar skulle placera valsedlar i dito urnor bara kunde fungera väl i kulturer där man under lång tid, sannolikt århundraden, hade etablerat stabila förutsättningar i form av ett säkert, jämlikt och balanserat rättssystem, statligt våldsmonopol, frånvaro av starka, rivaliserande stammar eller klaner och inte minst en allmän mentalitet som bejakade och svartsjukt bevakade ett antal medborgerliga friheter. Om det saknades en sådan grund för projektet ”valsedlar i urnor”, sade jag mig, var det nog oundvikligt att politiken skulle degenerera till ett ständigt grasserande allas krig mot alla. Den stabilaste lösningen i sådana trista fall vore därför troligen att en tillräckligt hänsynslös diktator tog kommandot så att vanligt folks vardag kunde bli någorlunda dräglig.

George W. Bush och hans efterträdare drog annorlunda slutsatser. De övertygade sig själva om att det inte var något fel på den neokonservativa teorin utan på Irak och kanske på detaljer i sin egen krigföring. De menade fortfarande att alla folkliga proteströrelser egentligen var uttryck för en längtan efter demokrati enligt formeln ”valsedlar i urnor”. Detta påverkade inte minst deras syn på den arabiska våren och på diktatorer som Libyens Muammar al-Gaddafi.

George W. Bush och hans efterföljare ansåg att den arabiska våren var den duva med olivkvist som förebådade demokratins och därmed fredens, utvecklingens och den internationella handelns genombrott i arabvärlden. Det fanns därför all anledning för USA och dess allierade att påverka förloppet genom att slå ut återstående grymma diktatorer såsom just al-Gaddafi och Syriens Bashar al-Assad enligt det nyligen prövade receptet från Irak. Bushs efterträdare fredspristagaren Barack Obama aktade därför inte för rov att ge sig på dessa diktatorer i hopp om att neokonservatismen den här gången skulle visa sig framgångsrik.

Jag försökte förklara för alla som ville lyssna – och dit hörde inte Barack Obama – att de folkliga proteströrelserna i arabvärlden sannolikt inte hade så många demokratiska ben i kroppen och att om det anständiga västerlandet i hopp om demokratins genombrott i Mellanöstern med omnejd skulle ta ut brutala ordningsmän som al-Gaddafi så skulle det slå tillbaka. al-Gaddafi var inte den som släppte våldets ande ur flaskan, sa jag, utan den som försökte hålla korken kvar. Obama skulle inte lägga sig i, sa jag.

När den arabiska våren tog över i Egypten genom valet av islamisten Muhammad Mursi – ledare för Frihets- och Rättvisepartiet som grundats av Muslimska brödraskapet – blev det inget genombrott för demokratiska medborgerliga friheter utan tvärtom. Västalliansen drog sig inte för att göra ett dacapo från Irak genom att se till att Libyens al-Gaddafi blev dödad (med assistens av svenskt flygvapen; att Sverige skulle ha fattat något var förstås inte att räkna med).

Borde inte det demokratiska västerlandet vid det här laget att ha förstått att det inte ska lägga sig i inrikespolitiken i andra länder, framför allt inte i Mellanösterns krutdurkar? Kan historiens läxor vara så svåra att lära sig?

Uppenbarligen går det bra att underlåta att dra slutsatser av sina erfarenheter. Så här skrev Dagens Nyheter den 15 december på ledarplats:

Diktaturerna i Syrien, Egypten, Iran och Saudiarabien kommer inte att förändra sig själva. Det krävs ett tryck underifrån, och det krävs ett konsekvent västligt stöd för de rörelser och individer som kan åstadkomma förändring.

Att Mellanöstern inte är demokratiskt är inte folkets fel. De förtjänar oändligt bättre.

De var nära att få det och de kommer att vara nära igen. Den gången kan det gå annorlunda.

Konsekvent västligt stöd? Det påminner mig om den fina sången av Peter, Paul och Mary (bilden):

Where have all the flowers gone, long time ago?
Where have all the flowers gone?
Young girls have picked them, every one
Oh when will they ever learn, oh when will they ever learn?