Visserligen har jag studerat mycket nationalekonomi men det betyder inte att jag begriper något särskilt om de ekonomiska skeendena i världen, till exempel om sådant där som EU:s Pandemic Emergency Purchase Program som förväntas lanseras i dagarna. Men jag tror inte att någon annan begriper så mycket heller. Jag tror exempelvis inte ens att en höjdare som Europeiska Centralbankens chef Christine Lagarde skulle kunna förklara rent ekonomiskt varför banken gör som den gör. Däremot tror jag att hon, eller någon annan insatt person, skulle kunna förklara verksamhetens politik – om de ville. Problemet är nog att de inte vill.

Om man ska förstå nationalekonomi tror jag att man först att ska studera byggnaden på bilden ovan. Den har femtio våningar om jag har räknat rätt. Man ser direkt att det är ett kontor. Det strålar av makt vilket faktiskt blir ännu tydligare av följande bild av samma hus i ett annat perspektiv:

I huset jobbar 3 600 personer varav en stor del antagligen är noggrant skolade och skickliga nationalekonomer eftersom huset är Europeiska Centralbankens kontor i Frankfurt am Main. Därifrån styrs bland annat det EU-interna bidragssystemet, alltså hur mycket pengar som ska skyfflas från det ena medlemslandet till det andra.

Jag vet inte precis hur alla de framgångsrika nationalekonomerna i det fina huset tänker, men jag vet hur de inte tänker. De tänker inte föreslå något som minskar den europeiska centralbankens inflytande. De kommer aldrig att rekommendera minskade penningflöden genom centralbankens konton i den internationella finansvärldens noder.

EU:s Pandemic Emergency Purchase Program, som kommer att kosta 750 miljarder euro, lite mer än 150 procent av Sveriges bruttonationalprodukt, beräknas alltså snart komma igång. Precis hur pengarna ska användas är oklart, men Wall Street Journal rapporterar att en del ska gå till att köpa grekiska statsobligationer. Det betyder i praktiken att en skuld som den grekiska staten samlat på sig och inte kan betala övertas av ECB. Någon blir troligen väldigt glad, till exempel de banker och andra institutioner som varit oförsiktiga nog att låna pengar till grekerna.

Sedan har ECB ett annat program på 1 350 miljarder euro, ungefär 275 procent av Sveriges BNP, som också går ut på att köpa skuldsedlar, i huvudsak statsobligationer, som olika europeiska stater utfärdat men inte kan betala.
Ekonomen Frederik Ducrozet vid Pictet Wealth Management i Genève säger enligt Wall Street Journal att ”vår uppfattning är att ECB kommer att göra allt för att ta hand om all ny offentlig upplåning i varje fall till slutet av 2021 och troligen ännu längre”. ”Ta hand om” betyder troligen ”stå för” eller ”garantera”. I praktiken skulle det betyda att ECB och därmed EU och därmed EU:s medlemmar och därmed EU:s medlemmars skattebetalare, det vill säga du och jag, ska täppa igen de hål i statsbudgetarna som olika europeiska, framför allt sydeuropeiska, länder anser sig behöva. Totalt handlar det alltså om mer än fyra gånger Sveriges BNP.

Vad är det då för nationalekonomisk visdom som ligger bakom detta som det förefaller sanslösa slöseri med andras pengar? Det handlar om ett ”paradigmskifte” säger en del utomstående betraktare som försöker analysera EU:s politik. Sedan finanskrisen 2008 fram till nu har EU i kraft av sitt nationalekonomiska förnuft fört motsatt politik och försökt förmå eller tvinga länder med svaga statsfinanser att strama åt i syfte att väcka omvärldens, läs bankernas, förtroende. Nu har EU vänt på klacken och för en politik som i praktiken innebär att ett antal europeiska länder ska ge ett antal andra europeiska länder en massa pengar som mottagarnas statsmakter kan göra av med (fast det troligen kommer att finnas villkor och restriktioner). Det höga nationalekonomiska förnuftet har alltså vänt 180 grader vilket är ett nog så tydligt tecken på att det var svagt redan från början.

Att många europeiska länder har knackiga finanser beror till stor del på de nedstängningar som genomförts i syfte att bekämpa spridningen av coronaviruset. Men ”man kan inte starta och stoppa ekonomin som en bilmotor utan att åstadkomma stor förstörelse” säger Jörg Krämer, chefsekonom på Commerzbank i Frankfurt. ”Många företag är redan försvagade av den första nedstängningsvågen.” Chefsekonomen menar att det blir etter värre med de nedstängningar som nu genomförs mot coronats andra attack.

Kanske är coronat EU:s räddning. EU försökte tidigare få Sydeuropa att svälta sig ur krisen. Det gick inte. Starka krafter i Sydeuropa överväger att försöka krångla sig ur euron som är en europeisk tvångströja. En sådan eurexit vore ett hårt slag för unionen. I elfte timmen kommer EU:s räddning i form av ett litet virus som EU-apparaten utnyttjat för att nästan motståndslöst tvinga sig fram till en allt mäktigare position. Sydeuropéerna dränks i pengar från nordeuropéerna och slutar tänka på eurexit. Nationalekonomerna på ECB hurrar nog varje dag.

Sammanfattningsvis, som jag ser det, genomförs nedstängningar som får förödande konsekvenser för olika länders ekonomier och förvandlar ett stort antal företag till bidragsklienter vilket möjliggörs av att europeiska centralbanken lånar eller trycker pengar. Till slut ska detta betalas. Det kommer troligen att leda till en av de saker vi minst önskat oss, nämligen att EU får egen beskattningsrätt. Det blir förstås ett lyft för EU-apparaten och alla dess institutioner. Detta tror jag nationalekonomerna på ECB begriper mycket väl.

Det är du och jag som får betala.