Idag är det Annadagen, den 9 december. Det är den dagen lutfisken ska läggas i blöt, enligt det gamla allmogesamhället.

Numera köper not de flesta sin lutfisk avlutad – om de alls äter lutfisk längre. Det är synd att lutfisken idag är så styvmoderligt behandlad, för det är verkligen en helt fantastisk diskrätt. Det är förstås inte helt lätt att hitta plats för att lägga stora torkade fisksjok i blöt i en vanlig lägenhet, men det finns ju alltid färdig att köpa den här tiden på året och det tycker jag absolut man ska göra – lutfisk är en urgammal klassiker bland svensk julmat.

I min barndom, när morfar fortfarande var pigg och kry, så följde han alltid den gamla traditionen. Han hade ju utrymmen så det räckte, nere i den svala källaren. Och när lutfisken sen serverades, oftast på kvällen före julafton eller som tidig lunch på julafton, var det en ren delikatess med vit sås, ärter och nykokt potatis.

Den 9 december var det också dags att smaka av julölet samt börja med stortvätten, ljusstöpningen och julbaket. Därför är det inte hel fel att den 9 december numera också är Pepparkakans dag i Sverige. Det är ju en alldeles utmärkt dag för pepparkaksbak, så här några dagar före Lucia.

Själv bakar jag alltid pepparkakor efter ett gammalt recept som gått i arv från min mormor. Jag tycker så mycket om att baka pepparkakor efter just det receptet – det gör att jag känner mig så nära mormor trots att hon dog långt innan jag föddes. Medan jag smälter smör, mäter upp mjöl och kryddor, knådar och tar ut tänker jag på mormor Elin, som gjorde samma sak i köket hemma på den lilla lantgården utanför Kristinehamn. Vad tänkte hon på, när hon stod där och bakade ut sina julbockar, grisar och gubbar och gummor? Var hon stressad och tänkte på alla andra sysslor som skulle hinnas med innan julen var inne? Eller tänkte hon på hur trevligt det skulle bli när kakorna skulle smakas av till eftermiddagskaffet?

Jag tror hon hann tänka på båda delar. Visst var det ett slitsamt liv hon och morfar levde, men mormor älskade julen och hon älskade de där kryddiga, knapriga pepparkakorna. Det står till och med nerklottrat i hennes gamla receptbok. ”Mycket goda och knapriga. De bästa pepparkakorna” har hon skrivit med bläck som blivit så blekt med åren att jag funderar på att fylla i texten.

Och jag håller med. Godare pepparkakor har jag aldrig ätit. Fast jag är förstås partisk, minst sagt.

Den som vill baka pepparkakor från sagans värld hittar ett recept i den norske författaren Thorbjørn Egners populära saga om Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. Den gavs ut första gången 1953 och blev snabbt lika omtyckt i Sverige som i Norge.

I Hackebackeskogen är det Jösse Bagare som står för pepparkaksbaket. Här är hans recept, som det beskrivs i en av sagans många trevliga visor:

När som pepparkakebagarn
bakar pepparkakor tar han
ner från skåpet största grytan
och ett kilo margarin

Det ska smältas, inte brynas
så när bubblor börjar synas
ska man blanda margarinet
med ett kilo ljust farin.

Uti grytan margarinet
rörs tillsammans med farinet,
åtta äggulor och sedan
drygt ett kilo vetemjöl.

Sist en tesked peppar strör man
ner i grytan, och sen rör man.
Sedan hälles hela degen
på ett bakbord utan söl.

Visan går att lyssna på i sin helhet här, i den svenska versionen där Jösse Bagare spelas av Sten-Åke Cederhök och bagarpojken av Thomas von Brömssen.

Exakt vilken peppar som strös ner i degen framgår inte av texten, men jag gissar att det rör sig om kryddpeppar snarare än vit- eller svart. Vill man fuska lite strör man kanske i en tesked malda nejlikor och lite kanel också… Sedan är det bara att göra på vanligt sätt, knåda den smidig, låta den vila över natten i kyl och dagen därpå kavla ut, ta fram de gamla pepparkaksmåtten och grädda pepparkakor tills doften av lucia och jul sprids i hela huset.

BILD: Sankta Anna med Maria och Kristusbarnet, medeltida skulptur i Enångers kyrka, Enångers socken i Hälsingland.