En del saker har jag med tiden blivit så övertygad om att jag inte begriper hur någon kan hysa annan åsikt. En sådan sak är att en nations öde bestäms av vad som sitter i skallarna på dess inbyggare. Politiken behövs för att avgöra om man ska köra till höger eller till vänster och för att bygga broar och spärra in missdådare men om den sträcker sig utanför sådana självklara verksamhetsområden ökar risken exponentiellt för att den ska göra mer skada än nytta.

Detta som folk har i skallarna kallas för kultur eller värderingar och är svårt att definiera trots att det uppenbarligen finns och bestämmer vad som ska hända, om det ska bli välstånd eller fattigdom till exempel. Av frukten känner man trädet, sa Jesus. Det betyder i det här fallet just att folks tänkesätt och beteende är avgörande för nationens öden även om man inte i exakta PowerPoint-punkter kan presentera tänkesätten.

Till denna hos mig djupt kända övertygelse kommer en förvissning att svenskarna, som fram till för femtio år sedan var besatta av utvecklingsfrämjande värderingar (vilket lite cirkelsbevismässigt framgick av nationens ekonomiska framgångar), i genomsnitt blivit alltmer mentalt korrumperade. I genomsnitt betyder inte att alla har utsatts för rötan utan bara att nationen som helhet drabbats av en sättning vilket är illa nog. Denna försämring beror dels på inflödet av personer som aldrig haft de välsignelsebringande värderingarna. Men kanske ännu mer beror tillbakagången på det allmänna välståndet och till en del på bidragssystemet. Den som lever i överflöd eller, om det kniper, kan få pengar från andra blir mindre petnoga med plikterna, ansvaret och skötsamheten.

Sammanfattningsvis är Sverige på nedgång och det beror på att vi svikit våra goda värderingar. Om vi gjort det av egen bekvämlighet eller för att politikerna förlett oss är inte lätt att veta men jag skulle snarast tro det förra. För övrigt kan det vara nästan samma sak. Kanske har vi valt att låta oss korrumperas av politiker eftersom det är så bekvämt.

Den stora frågan är om Sverige (och andra drabbade nationer) kan göra en återställare. Går det att återskapa bra värderingar som delvis fallit i träda? Jag har resonerat om detta med ett antal kloka personer och upptäckt att det finns två distinkta åsiktsriktningar, den liberala och den konservativa.

Liberaler menar att en klok politik skulle kunna lägga grunden för ett återskapande av en god mental kultur. Om staten bara sköter rättsväsendet, infrastrukturen och noggrant upprätthåller sitt våldsmonopol och ser till att skattesystemet och lagarna uppmuntrar personligt ansvar och flit så kommer människor att reagera på sådana incitament genom att gradvis anamma utvecklingsfrämjande värderingar.

Det finns faktiskt, tror jag i alla fall, exempel på upplysta despoter som lyckats inplantera flit, ordning och ansvarskänsla i hela populationer. Lee Kuan Yew (bilden), Singapores förste premiärminister och ”founding father”, styrde landet från självständigheten från Storbritannien år 1959 fram till sin avgång 1990 (varefter han som vördad äldre statsman fortsatte att utöva ett avsevärt inflytande). Hans mål var att på en generation göra om Singapore från ”ett underutvecklat land i tredje världen till ett utvecklat land i den första världen”. Så brukade ledare för nyligen självständiga nationer formulera sig. Det märkvärdiga med Lee Kuan Yew var att han till skillnad från de andra faktiskt lyckades. När han tillträdde var Singapore en utfattig koloni. Nu, sextio år senare, är Singapores bruttonationalprodukt per capita ungefär tjugo procent högre än Sveriges.

Lee Kuan Yew fick mycket skäll från västerlandet för att han med hårda metoder uppfostrade sitt folk till goda värderingar. Man kan få tusen singaporedollar i böter om man spottar på gatan. Och tänk inte ens på att slänga fimpar eller tuggummi på trottoaren! Det är förstås småsaker men om man inte bryr sig om småsaker rår man snart inte på stora saker. På motsvarande sätt skulle det kanske hjälpa med en seriös politik i Sverige där cykeltrafik mot enkelriktat och på trottoarerna beivrades.

Min grundföreställning, som måhända är mer konservativ, är att värderingar, särskilt goda värderingar, knappast är färskvara. Jag tror att det tar generationer, kanske århundraden, att utveckla den förädlade kultur och mentalitet som kännetecknade Sverige för hundra, hundrafemtio år sedan då ett svenskt ekonomiskt under lät sig anas.

Men jag medger att den konservativa synen på saken, till skillnad från den liberala, tenderar åt det defaitistiska. Om det tar hundratals år att återskapa förutsättningarna för nya framgångar för Sverige är det knappt lönt att ens försöka. På det viset är den liberala inställningen den enda som med gott samvete kan rekommenderas. Den kanske skulle kunna funka i Sverige om vi till ledare fick en statsman som Lee Kuan Yew.