Det här med liberal och konservativ är knepiga saker som ändrar sig över tiden vilket gör att man, i alla fall jag, kan känna mig förvirrad. Jag är uppfostrad med – eller utbildad till – föreställningen att konservativa är sådana som inte vill ändra på något och att liberaler (inte liberaler i betydelsen folkpartister utan i den filosofiska bemärkelsen) är sådana som vill experimentera och tänka nytt.

Om man levde, som mina lärofäder i huvudsak gjort, under det samhällsomvälvande 1900-talet, när den revolutionerande kapitalismen med hjälp av nytänkande förkroppsligat i märkvärdiga innovationer och ny teknik skapade välstånd för alla, var det sinnesrubbat att inte bejaka vad den fria fantasin kunde åstadkomma. Därför var det naturligt att förnuftigt folk höll de konservativa för förstockade mörkermän och liberalerna för sunt tänkande människor.

Konservatismen nästan förtvinade. Kippande efter andan bytte Högerpartiet år 1969 namn till Moderaterna för att försöka hämta lite livsluft vänsterut (och blev så upplivat av erfarenheten att det sedermera förklarade sig vara ”det nya arbetarpartiet”).

Människans förstånd är emellertid armt. Hennes tankar måste behålla närkontakten med jordytan, med verkligheten, för att inte segla iväg som fantasifulla moln som bara suger energi och i värsta fall leder till skada. Poeten Thomas Thorilds ord från aulan i Universitetshuset i Uppsala gäller fortfarande: ”Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Risken att människan slösar bort sitt tänkande på onyttiga fantasier är begränsad så länge hon håller på med tekniska ting ty där finns den grymma, korrigerande verkligheten ständigt närvarande. Dumma idéer städas undan. Flygmaskinskonstruktioner som inte kan flyga krossas mot klipporna. Konstgjorda luftstrupar som tar död på patienterna gör de ansvariga allt för att glömma. Forskningen tvingas vända sig i andra banor när verkligheten sätter bockar i kanten för tänkarnas övningar.

Men tänkandet begränsar sig inte till sådana verklighetsnära ting som flygmaskiner och luftstrupar utan svingar sig också ut i världar som saknar facit eller där facit visar sig först efter lång tid. När FN år 1948 i sin nyuppfunna deklaration om de mänskliga rättigheterna presenterade tanken att alla i hela världen på något vis och på någons bekostnad skulle erhålla semesterersättning som ovillkorlig mänsklig rättighet så kunde man inte veta om denna innovation var en konstgjord luftstrupe som skulle skada mänskligheten eller en Apollo 11 som skulle ta människan till månen.

Den tidens liberaler, som bejakade nya, djärva tankar, hyllade konceptet att mänskligheten skulle inrätta nya mänskliga rättigheter. Med tanke på allt gott som den fria anden hade åstadkommit inom tekniken var det väl bara naturligt att den skulle göra likartade underverk om den släpptes loss på samhällsförhållandena. Världskriget var slut, den goda sidan hade vunnit och framtidstron livade hela västerlandet. Varför helt enkelt inte bara bestämma att världen skulle bli bättre? Det var ju bara att beskriva den rätta ordningen i  ett dokument och sedan enhälligt klubba fram ett beslut.

Den tidens konservativa var inte förtjusta i nymodigheterna. De pekade på sådant som att mänskligheten aldrig uppfunnit något liknande förr och menade att det var skäl nog att förhålla sig skeptisk till planerna på att konstruera nya mänskliga rättigheter. Men med tanke på att mänskligheten tidigare ej heller sett till att alla människor fått rinnande varmt och kallt vatten och vattentoaletter inomhus så hade de konservativa ingen chans att vinna debatten om de nyuppfunna rättigheterna.

Det är först i våra dagar, när 1948 års rättighetstänkande nästan sopat banan med allt konservativt tvivel, som vi börjar iaktta en del oanade konsekvenser. Ett helt nytt panorama av sociala konflikter utvecklar sig inför våra ögon som alla handlar om att människor är kränkta för att något slags mänsklig rättighet som de räknat ut att de rätteligen besitter inte infriats. Snart sagt alla betydelsefulla sociala kampanjer som inträffat under de senaste åren, till exempel MeToo och Black Lives Matter, handlar om att drabbade människor anser sig ha rättigheter som de inte behöver göra något själva för att försvara (till exempel genom att ge karsloken en örfil om han tafsar) utan att detta i stället är någon annans ansvar och att det kan vara helt befogat att, för att visa sitt missnöje, bränna bilar och anordna våldsamma gatukravaller.

Mitt sinne är känsligt för tidsandans vindar. Jag tilltalas alltmer av konservatismens tröghet och skepsis inför samhällsexperiment. När det gäller otekniska frågor, där facit inte direkt uppenbarar sig på samma sätt som när patienter med konstgjorda luftstrupar avlider, är det konservativa sinnelaget den enda användbara motsvarigheten till de klippor som krossar felkonstruerade flygplan.

Jag medger emellertid att jag inte vet varifrån en sådan konservativ ådra skulle springa, framför allt i ett land som är så försjunket i verklighetsfrämmande liberala irrläror som Sverige. Finns det på något djupare plan i vår kultur och nationella medvetande ett stabilt fundament av odalsbondetänkade och bonden Paavo-anda som skulle kunna friläggas och bli till blomstersäng för idéer som skulle behöva uppväckas och återanvändas? Kan det vara så, vilket jag skulle önska, att det sunda förnuftet är något naturligt inneboende i människan om än det periodvis tas ur bruk?