När man ska uttala sig om okända och oförutsägbara saker, exempelvis samhällsklimatet och framtiden, så gäller det att vara försiktig och villigt erkänna att man står på ett gungfly i mörkret och egentligen saknar alla instrument för att orientera sig. Ändå tror man sig ana saker.

Här är en observation som alltså inte är en observation utan snarare en känsla. Under de mer än fem år som den här bloggen funnits har stämningsläget i nationen genomgått en kraftig förändring. Då var det nästan helt förbjudet att säga saker som idag inte föranleder några höjda ögonbryn. Till exempel skrev jag en gång så här:

Politiskt korrekta människor har, om jag inte missuppfattat saken, motsatta grunduppfattningar om naturen och kulturen. Naturen måste skyddas från främmande störningar. Kulturen, å andra sidan, berikas av det främmande.

Jag exemplifierade med den importerade contortatallen som ansågs vara en invasiv art som hotade svenska tallsorter. Jag kunde ha nämnt hundlokan, mördarsnigeln, den amerikanska hummern eller det japanska ostronet, alla hitflyttade arter som anses olämpliga för den svenska naturen. Dessa uppfattningar kunde man, tyckte jag, kontrastera med den motsatta inställningen avseende främmande människor som vid det laget anlände till Sverige i växande skaror. Detta skrevs två månader innan migrantvågen toppade i november 2015 och den svenska migrantmottagningsapparaten storknade. På Centralen välkomnades flyktingarna med stora skyltar och statsministern lovade med darr på stämman att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Att i det läget omnämna contortatallen var ungefär så inopportunt som det bara gick och jag fick många onda blickar och avståndstagande kommentarer och antagligen oräkneliga bitska omdömen bakom ryggen.

Nu är stämningen i nationen en annan. Ingen tror längre att invandrarna kommer att rädda svenskarnas pensioner, snarare tvärtom. Det har till och med gått så långt att moderatpartiet i ett alldeles nyligen presenterat förslag till partiprogram tycks ge sig på själva kärnan i den svenska invandringspolitiken, nämligen föreställningen att mångkultur är bra för Sverige och att det därför ankommer på majoritetskulturen, i den mån den finns, att anpassa sig efter andra kulturers krav. Jag tror i alla fall att detta är innebörden:

Det vill säga en förväntan från samhället om att individen i sitt beteende lär sig att anpassa sig till, och blir en del av, den svenska majoritetskulturen så att han eller hon kan verka på ett funktionellt vis. Att lära sig att förstå lagar, seder och bruk och respektera dem.

Min poäng, som nästan alla verkar hålla med om, är således att vi i Sverige numera tycker och snackar på ett helt annat sätt än för fem år sedan.

Sedan kommer den möjliga paradoxen: detta har inte påverkat politikens praktik. Svenska folket tycker annorlunda än förut men den faktiskt förda politiken löper på i precis samma banor som tidigare. Denna aning hos mig är inte bevisad men det tycks som om andra håller med. Är inte detta i så fall paradoxalt? Uppfattar inte politiken stämningsförändringar hos uppdragsgivarna? Eller struntar beslutsfattarna i vad medborgarna tycker?

Du kanske invänder att det just citerade stycket från förslaget till ett nytt idéprogram för moderaterna tvärtom tyder på en långt utvecklad Fingerspitzgefühl från partipolitikernas sida men jag tror inte på det. Det handlar trots allt bara om ett förslag till idéprogram i ett av oppositionspartierna och dessutom i elfte timmen. Dessutom förefaller det citerade stycket bara vara en ensam svala som inte gör någon sommar. Citatet är inte ens hämtat från själva förslaget till idéprogram utan från en artikel i Kvartal av några av författarna bakom förslaget.

Det som slår mig när jag läser originalförslaget till moderaternas idéprogram är alla löftena. Ordet ”löfte” förekommer 28 gånger. Slutklämskapitlet heter ”Det hållbara löftet” och består av alla de vanliga löftena om trygghet, värdighet, hållbarhet, jämlikhet, pension, klassresor, statens ansvar för alla, samarbete, mänskliga rättigheter, starka statsfinanser, välfärd, ett lärande samhälle, frimodighet, mångfald, tolerans, tillgänglig sjukvård i världsklass samt försäkringar att löftena ska hållas.

Jodå, det finns några skorrande passusar om att politiken inte har hela ansvaret utan att även individen måste hjälpa till, till exempel formulerat så här: ”Det är löftet om frihet och ansvar; om en politik som tror på individens förmåga och rätt att själv bestämma över sitt liv, men som också ställer ett tydligt krav på att hon ska göra det”. Men hur det tydliga kravet låter får läsaren inte reda på.

Tills vidare tror jag att paradoxen gäller. Rälsen ligger där den ligger. Politikerna kan inte lämna spåret.