– Var ligger Filadelfia här i stan?

– Det är lätt att hitta. Följ hårknutarna.

Detta var ett vanligt skämt när pingstvännerna var fler, och kanske mer framträdande, än idag.

De har ändå inte varit fler än drygt hundratusen, när de var som flest under 80-talet. Pingstvännerna, liksom många andra kristna, frireligiösa eller medlemmar i statskyrkan, ansåg att samhällsutvecklingen under efterkrigstiden avlägsnade sig allt längre från de kristna värderingar som enligt deras mening borde vara styrande. Föregångarna till nuvarande KD bildades därför efter ett ursprungligt initiativ av Levi Pethrus, pingströrelsens ledare.

Trots att en namninsamling mot slopandet av kristendomsundervisningen 1963 fått över två miljoner underskrifter hade KDS, som partiet hette i början, svårt att ta sig in i riksdagen, antagligen till partiledningens och medlemmarnas förvåning.

Det tog lång tid för partiet att förstå. Deras ursprungliga uppfattning om världen och politiken hade bestämts i den täta samvaron med likasinnade i församlingarna. Nu måste de också möta alla andra medborgares uppfattningar.

KDs historia har i mycket varit en historia av anpassning till majoritetens uppfattningar. Det kan kanske te sig förbryllande, eftersom partiet en gång just startades för att motverka de föreställningar som rådde i majoritetssamhället. Men det har varit helt nödvändigt för att partiets alls skulle få något inflytande. Medvetenheten om att det gamla arvet, sektarvet, varit ett hinder växte sig med tiden allt starkare. När jag en gång för några decennier sedan på deras riksting redogjorde för en Sifo-underökning om medlemmarnas åsikter, var det påfallande hur ofta medlemmar i samtal med mig just ville understryka sin vanlighet.

Denna under lång tid genomförda anpassning möjliggjorde så småningom att KD kunde nå vissa valframgångar. I senaste valet röstade drygt fyrahundratusen väljare på partiet.

Den som – av vilket skäl det än må vara – är avlägsnad från, inte förmår se verkligheten kommer aldrig att få något inflytande.

SD startade i samma slags utanförskap, men med ett helt annat förhållande till verkligheten. De var i början få, naturligtvis, men med en oförfalskad, riktig bild av tillståndet i landet. Om de alldeles i början skulle ha riskerat att utvecklas till en sekt, därför att de trängdes samman av utanförskapet, skyddades de ändå en sin nyktra, oförvillade blick på det omgivande samhället – dess invånare, dess invandring, dess förorter och dess politiker.

Denna oräddhet inför verkligheten har de behållit och förvaltat väl. De har utvecklat sin politik kring det som fortfarande är dess kärna, motståndet mot massinvandringen. Ändå har också SD anpassat sig. Det har varit en nödvändighet för att de skall kunna få något inflytande. Partiet kommer att förbli stort, men kan inte räkna med egen majoritet. Alltså måste de uppträda så att andra partier vågar samarbeta med dem. Det har hittills främst anpassat sin retorik, men i skarpt läge kommer de, förstås, att kompromissa också i sakfrågor.

Inte bara partier kan förtvina och hotas av sotdöden. Det gäller också mer lösa grupper av åsiktsfränder, om de av bekvämlighet och i den trevna gemenskap som kan följa på fasthållandet av en i det övriga samhället apart åsikt, vägrar att se verkligheten.

I fredags hade SvD, och många andra tidningar, ett uttalande från olika amerikanske myndigheter, rubricerat Det säkraste valet i USA:s historia. Samma dag fylldes kommentarsfältet till min text Konspiration av många påståenden som hävdade att Joe Bidens vinst var resultatet av massivt valfusk.

Hur kan en sådan föreställning bita sig så fast? Jag tror att de som uttrycker denna inställning någon gång blivit upprörda över vad de anser vara svek från majoritetssamhället och dess politiker, kanske upprördhet över den förljugna och skadliga invandringspolitiken, till exempel.

Men i motsats till KD och SD har de sett varje medgivande om att etablissemanget – i just det här fallet det i USA – någon gång kan ha rätt, som ett svek. Den egna ståndpunkten är så helig och kär att man kniper ihop ögonen för att slippa se verkligheten. Det är ett osvikligt medel för att slippa få något som helst inflytande.