En sak, som förefaller mig viktig och dessutom alldeles självklar, verkar ha svårt att tränga in i den allmänna meningen. Den saken är att den skadliga politiskt korrekta ideologi som dominerar det officiella tänkandet i Sverige (och, fast mindre koncentrerat, i många andra västländer) beror på att västerlandet införde allmän rösträtt för lite mer än hundra år sedan utan att begripa det som alla vet, nämligen att man inte kan ge sina ombud helt fria tyglar. Till exempel skulle ingen bonde anställa en lagårdsförman och låt vederbörande styra verksamheten på egen hand och dessutom ha fri tillgång till bondens plånbok.

Men vi har ju de demokratiska valen till rättelse för eventuella urspårningar! invänder du kanske. Visst, det är som om bonden en gång vart fjärde år fick ge förmannen en papperslapp där det stod ”bra jobbat” eller ”dåligt jobbat” och att allt måndagen därefter återgick till den vanliga ordningen.

Demokrati är som alla vet inte alls bara rösträtten. För att demokrati ska råda krävs mycket annat, till exempel en rättsstat med monopol på laglig våldsutövning, äganderätt, yttrandefrihet, näringsfrihet och framför allt en civiliserad kultur i människors skallar där det ingår sådant som respekt för andra människor, flit, ett mått av solidaritet och en massa andra dygder. Först när allt detta övriga är på plats kan rösträtten framgångsrikt införas ungefär som när konditorn placerar den skära rosen på toppen av prinsesstårtan.

När den allmänna rösträtten infördes i Sverige hade själva tårtan redan bakats. Rösträtten var en stor sak som innebar att medborgarna skulle utse sina ombud för att administrera sina gemensamma angelägenheter. Medborgarna utsåg landets huvudadministratörer ungefär som när bonden tillsätter en förman för lagårn.

Om det är något man vet om ombud så är det att de noggrant måste kontrolleras av sina huvudmän. Se bara på den kultur och de regelverk som utvecklats inom näringslivet för att bolagets ägare ska ha koll på anställda direktörer (eller ”dagliga ledare” som de så mycket mer stringent kallas på norska; det hörs ju på själva uttrycket att deras mandat är synnerligen begränsat). I teorin finns det i Sverige en del system för att kontrollera de politiska ombuden i Riksdagen och de andra valda församlingarna. Till exempel skulle pressen granska den politiska förvaltningen. Men eftersom politikerna kontrollerar medierna, dels genom att äga de främsta, dels genom att med presstöd ta strypgrepp på de flesta övriga så utförs knappt någon seriös granskning. Det har blivit tvärtom. Media för inte medborgarnas talan inför politikerna utan vice versa.

Politikerna har först förvandlats från ombud till ledare och därefter till härskare. Det är en naturlig utveckling som den tyske sociologen Robert Michels redan 1911 studerade och benämnde ”oligarkins järnlag”.

I Sverige har vi slarvat med den nödvändiga kontrollen av våra politiska ombud. Det civila samhällets aktörer – sådana som företagare, skollärare, byggnadsarbetare, professorer, jurister och så vidare – har koncentrerat sig på att sköta det civila samhället och låtit de politiska ombuden ostört driva stat och kommun. Ombuden har därför kunnat konstituerade sig som en självrekryterande och dominerande klass som inte bara styr över utan också till stor del befolkar staten. Staten har förvandlats till en försörjningsinrättning för detta sociala skikt plus stora grupper anhängare (plus en ansenlig hjord av bidragsfinansierad valboskap).

Ett diktum av Karl Marx som aldrig slutar slå mig med sin klargörande insikt är ”ett samhälles härskande ideologi är den härskande klassens ideologi”. Innan politikerna tog makten – för det skedde minsann inte över en natt – dominerades Sverige av ideologier som vi numera bara läser om utan att egentligen råka på i verkligheten såsom konservatism, liberalism och socialism. Numera härskar den politiska korrektheten nästan oinskränkt.

Om nu Marx hade rätt är den politiska korrektheten politikerväldets ideologi. Varför skulle det vara så? Jo, därför att den politiska korrekthetens fundamentala princip är att det inte finns någon stabil sanning. Till exempel vet man enligt PK-ideologin inte hur många olika kön det kan finnas i människosläktet. Om det inte finns någon stabil sanning att ställa upp mot makten så härskar makten oinskränkt. Då blir makt rätt. Då blir allt möjligt. Allt som makten vill blir sant. Alla flyktingar är högutbildad sjukvårdspersonal eller astrofysiker. Thomas Thorilds berömda motto förvandlas till sin motsats: ”Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större”. I ett sådant land kan okunniga barn styra och sjuttonåriga fanatiker bli chefredaktörer för den främsta dagstidningen.

Den amerikanske professorn Fred Siegel definierar PK-ismen som ”oförmågan att tala sanning om det uppenbara”. Det är kanske därför Migrationsverket just bestämt att det inte ska krävas fast anställning för att arbetskraftsinvandrare ska få permanent uppehållstillstånd utan att det kan räcka med ett löfte om provanställning.

Allt detta hänger ihop med att allmän rösträtt infördes och att de valda ombuden sedermera konstituerat sig som härskande klass. Tendensen finns i alla demokratiska länder fast olika starkt utvecklad. Men felet är inte den allmänna rösträtten utan att vi medborgare så lättjefullt slarvat med kontrollen. Det är tur att vi åtminstone har de av politikerna så illa tålda alternativmedia – de så kallade hat- och hotsajterna – där det privata initiativet faktiskt låter ett större mått av yttrandefrihet praktiseras.