Efter första världskriget var det många tyskar, Adolf Hitler till exempel, som ansåg att Tyskland var kränkt och förnedrat och fått en dolkstöt i ryggen av segrarmakterna, av de fega tyska politikerna som gått med på Versaillesfreden och kanske också av judarna. Ju mer Hitler byggde upp sin krigsmakt desto mer kränkt kände han sig å Tysklands vägnar. Till slut hade hans känslor, som många i de gamla fiendeländerna ansåg berättigade, blivit så överväldigande att han krävde kompensation för de oförrätter som Tyskland lidit. Han intog Österrike, Sudetenland, Danzig och en hel del andra territorier medan världen tittade på och ansåg att Hitler faktiskt hade skäl för sin kränkthet.

Kränkthet används ej sällan för att mobilisera en våldsapparat. Nazisterna utgör ett exempel. Muslimernas reaktioner på Mohammed-teckningar är en näraliggande variant. Någras – eller mångas – kränkthet då de får se vad de anser vara olämpliga bilder fungerar som en kallelse till vapnen för den muslimska våldsapparaten som är mer diffus än Hitlers trupper men likafullt besitter ett avsevärt våldskapital. Liksom Hitler kände sig mer kränkt i takt med att hans krigsmakt växte i eldkraft förefaller det som om muslimerna blivit känsligare för emotionella störningar allt eftersom deras våldskapital ökar.

I båda dessa fall fungerar kränktheten, hur subjektivt rättmätig den en må kännas, som ett stridsmedel. Den är som avtryckaren på en k-pist. Det handlar om känslor som släpper loss våld. När omvärlden bejakar sådana känslor, ungefär som Neville Chamberlain gjorde i München, ger den de kränkta ytterligare skäl att anse sig förolämpade och orättvist behandlade.

I det här spelet finns tre distinkta funktioner: att ge hals om kränkningar, att rulla ut en våldsapparat samt att lida en bestraffning. I Hitlers fall var det Führern själv som anmälde sitt missnöje och mobiliserade die Wehrmacht och ett antal europeiska grannländer till Tyskland som fick betala med landområden (vilket rimligtvis var hela syftet med föreställningen). I fallet med kränkningarna mot muslimer vet man inte, i varje fall inte jag, om de förolämpade begränsar sig till en liten grupp fanatiker i religionens utkanter eller om känslorna delas allmänt bland Mohammeds anhängare. (Det är illavarslande att vi inte har bättre pejl på detta betydelsefulla spörsmål; svaret är rimligtvis avgörande för exempelvis det svenska samhällets strategi för att tackla situationen.)

Det muslimska våldskapitalet är till stor del decentraliserat och självrekryterat och därför oberäkneligt. De som skrämt får dra sig bakåt och känna sig pressade till eftergifter åt de kränkta muslimernas känslor är de europeiska majoritetssamhällena (vilket sannolikt även här är avsikten med hela tillställningen).

Charles Darwin skulle bli förundrad över hur detta enkla grundschema kan mutera fram arter som där kan hitta sin försörjning på de mest oväntade sätt. Jag tänker då exempelvis på föreningen Näthatsgranskaren som enligt egen uppgift ”arbetar för att minska hatbrott och kränkningar på Internet, med fokus på sociala medier”. Bakgrunden är att den svenska välfärdsstaten vill förhindra att dess klienter blir kränkta – här är min förklaring – och därför har stiftat lagar, exempelvis lagen om hets mot folkgrupp, som ger vissa minoriteter (troligen inte Sverigeboende tyskar och amerikaner) ett starkare skydd mot kränkning än vad som beviljas majoritetsbefolkningen.

Men hur ska staten upptäcka om kränkningsbrott begås? Det har bevisligen förekommit att pensionerade tanter skriver ”blatte” på Facebook, men hur ska sådana överträdelser kunna uppspåras av staten? Den mänskliga uppfinningsrikedomen och företagsamheten är emellertid nästan oändlig och därför har ett antal personer på eget initiativ startat föreningen Näthatsgranskarna för att försörja sig på att leta misstänkta yttrandefrihetsmissbrukare och att överlämna dessa till staten för rättslig bedömning. Föreningens verksamhet finansieras till okänd del av staten via Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Staten betalar alltså för att upprätthålla kränkningsspaningen så att ingen majoritetsmedborgare ska säga fula ord.

I det här fallet är det således ett litet medborgargarde, Näthatsgranskarna, som agerar kränkningskontrollant och slår alarm när gardet känner sig kränkt. Men gardet har ingen våldsapparat utan överlämnar till staten att verkställa bestraffning ungefär som när katolska kyrkan dömde någon till döden för kätteri men överlät det smutsiga hantverket till den världsliga makten. Den som får retirera i det här fallet är förstås den dömda tanten själv men även alla vanliga människor som återigen fått lära sig att ord kan vara olagliga och att det därför är säkrast att hålla tyst.

Vad jag försöker säga, tror jag, är att folk kan känna sig kränkta inte bara för att de är utsatta för mobbning utan också för att de kan ha något att vinna på det. Människan spelar många spel.