Jag botaniserar en del i mitt undermedvetna, för att komma tillrätta med min vantrivsel i det samtida Sverige. Då kan mina drömmar ofta vara till hjälp, när jag söker en motkraft till den politiska depression som ibland sätter klorna i mig. Samhället har, som jag ser det, blivit dysfunktionellt på så gott som på alla plan. Jag måste hela tiden erövra nytt livsmod.

Häromnatten drömde jag att var på en sovjetisk kolchos under Stalintiden. Bönderna där arbetade i ett ganska makligt tempo, men de blev nästan förlamade när några politiska kommissarier i svarta läderrockar en dag kom på besök. Dessa anlände i sina svarta fångbilar, kända från Lubjankafängelset. De begav sig omedelbart upp på vinden, där böndernas arbetskläder låg samlade i högar, i avvaktan på tvätt. Männen från underrättelsetjänsten NKVD var delar av ett specialkommando, som rekryterats för att de var utrustade med extremt avancerade luktsinnen, ett nytt vapen för att spåra upp statens fiender, ”klassförrädarna”. Nu sniffade de lystet och misstänksamt igenom de plagg som fanns tillgängliga. Fanns det någon kvardröjande doft av ”borgerlig livslängtan” där? Detta var ett nytt begrepp som den antisovjetiska strafflagen hade utrustats med, på jakten efter ”folkfiender”.

Vad som sedan hände fick jag inte veta eftersom jag vaknade. Den första tanke som slog mig var, att jag borde läsa en bok från denna grymma och totalitära tid som jag har haft stående oläst i bokhyllan i säkert femton år. Den heter Jag vill leva! (Wahlström & Widstrand 2005) och presenteras så här:

I den ryska säkerhetspolisens arkiv hittade man för några år sedan en dagbok skriven av en ung flicka i Stalintidens Moskva. Hon hette Nina Lugovskaja och var tretton år gammal när hon 1932 påbörjade sin dagbok – en rysk motsvarighet till Anne Franks dagbok.

När vi först möter Nina har hennes far nyligen kommit hem från Sibirien där han befunnit sig i exil till följd av sina politiska åsikter. Säkerhetspolisen övervakar varje steg han tar. Hela Moskva hålls i ett järngrepp av bolsjevikerna och till och med barnen i skolan bevakas och förhörs med jämna mellanrum.

Traumatiserad av denna ständiga påpassning kommer Nina att hata Stalin och hans diktatur, men hon har ingen att tala med. Dagboken blir hennes förtrogna för vilken hon avslöjar allt. Den är lika mycket ett porträtt av Ninas ensamma inre värld som en skildring av den sovjetiska verkligheten, präglad av lögner, hyckleri och orättvisor.

Nina arresterades 1937 och med dagboken och brev som bevis dömdes hon, hennes systrar och hennes mor till fem års fängelse för ”kontrarevolutionär aktivitet” följt av sju års exil i Sibirien. Erfarenheterna tystade Nina för all framtid, och istället för att bli författare som hon drömt om blev hon konstnär. Hon dog 1993.”

Den brutala och humorbefriade säkerhetspolisen strök ihärdigt under stycken i dagboken som de ansåg vara särskilt subversiva. Den brådmogna, av självtvivel plågade, ständigt litteraturslukande och överintelligenta Nina dömdes, efter en framtvingad bekännelse, för förberedelse till mordförsök på Stalin. Detta eftersom hon den 24 mars 1933 hade skrivit:

Flera dagar låg jag i sängen och bara drömde om att döda honom. Hans löften, diktatorn, fähunden och svinet, den eländige georgiern, som stympar Ryssland. Det stora Ryssland och det stora ryska folket har helt hamnat i händerna på en bov. Är det möjligt! Att Ryssland, som genom seklen har kämpat för friheten och äntligen vunnit den – detta Ryssland har plötsligt förslavat sig självt. Jag knöt händerna i raseri. Döda honom, så fort som möjligt! Hämnas för mig och min far.

Domen mot henne inbegrep också många stycken där hon angrep det socialistiska samhällsbygget med dess femårsplaner. Hon förlöjligade ledargestalterna och utryckte sin vantrivsel och livsleda i ett läge där makten förväntade sig att medborgarna lojalt skulle offra sina liv för den klasslösa utopin: ”Men i köerna står arga, hungriga och trötta människor som skäller på makten och förbannar livet. Ingenstans hör man ett ord till försvar för de hatade bolsjevikerna.” Hon skriver också om berättelser som hon har hört om kannibalism på landsbygden efter den av myndigheterna framtvingade massvälten i Ukraina, Holodomor, som rasade dessa år med ett okänt antal miljoner dödsoffer.

Det är ofattbart hur Nina Lugovskaja, i de tidiga tonåren, kunde formulera sig så väl som hon gjorde, särskilt med tanke på att hon bara hade sin dagbok att ty sig till, i en omgivning där, som hon skrev, ”väggarna har öron”. Den nya generationen kommunistiska studenter ger hon inte heller mycket för:

Dagens studenter kan inte ens jämföras med gårdagens. Finns det alls någon likhet mellan dessa råa, i de flesta fall helt outvecklade människor, som är beredda att göra allehanda nedrigheter för minsta lilla fördel, och förra seklets ungdomar, fulla av liv, kloka och seriösa (med få undantag), beredda att lida för en idé?

Denna längtan att leva för någonting äkta var för henne som självständigt tänkande individ nödvändig, i en outhärdlig verklighet, präglad av ideologisk hjärntvätt. Jag anar också en parallell till dagens svenska universitet och högskolor, som i mångt och mycket har utvecklats till ideologiska drivbänkar med genusvetenskap, rasifiering, vithetsstudier och liknande diskurser, istället för verklig kunskap. Inte för att jag vill jämföra Sveriges ”PK-elit” med det stalinistiska förbrytargalleriet, men jag har sedan länge använt uttrycket ”mental stalinism” om det semi-totalitära klimat som vi lever i. (artikeln tyvärr bakom betalvägg). Det finns också gott om människor på höga poster i vårt land, som verkar beredda att göra ”allehanda nedrigheter” för att få kortsiktiga fördelar och befrämja sin egen karriär, trots att de i praktiken bidrar till att förstöra vårt land.

Både jag och de av mina vänner som var tidigt ute med kritiken av den ansvarslösa invandringspolitiken, har fått våra liv begränsade på olika sätt. Det går naturligtvis inte att jämföra med arbetsläger i någon Gulagarkipelag, men att fråntas möjligheterna till försörjning, bli betraktad som högerextrem och rasistisk av sina närmaste, att inte få träffa sina barnbarn är öden som har drabbat flera av oss. Det är också ett sätt att tysta kritiska röster och försöka knäcka en människa, androm till varnagel. Sedan har vi alla dem i den vidgade bekantskapskretsen som redan har lämnat landet och bosatt sig i exempelvis Spanien, Ungern, Tjeckien eller USA, eftersom de inte ser någon framtid för vare sig själva och sina barn här.

Min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg är en person som hade en naturlig plats i det offentliga rummet, tills dess han 1998 skrev boken Svenskar och zigenare. Den bild av denna folkgrupps levnadssätt han gav, var oförenlig med den politiskt korrekta manualen. Bland annat kallade Jackie Jakubowski honom i Dagens Nyheter totalt grundlöst för en ”gammal övervintrad nazist”. Idag, ett antal samhällsdebatterande böcker senare, bor han på Koh Lanta i Thailand under vinterhalvåret. När jag säger att jag är rädd för att han kommer att flytta dit permanent, svarar han: ”Vad har jag i Sverige att göra? Jag vill inte leva i ett land som inte tycker om mig.”

Här behövs inte någon politisk säkerhetstjänst med specialiserat luktsinne. Budskapet i min dröm var nog att det svenska etablissemangets repression fungerar utan stalinistiska utrensningar. Än så länge…