Hamid Zafar, Mehmet Kaplan, Kapten Klänning, Omar Mustafa, Alexander Bengtsson, Paolo Macchiarini… Alla hyllades de av en enhällig kör, alla bars de fram på händer darrande av beundran, alla dyrkades de som förebilder i en turbulent värld – alla visade de sig vara något annat än deras påhejare hade anat. Och ingen såg det komma.

Det här är ett fenomen som jag upplever som relativt nytt, eller som i alla fall blivit betydligt mer utbrett de sista årtiondena. Samhället är mer känslostyrt idag än någonsin förr, och när sans och förnuft överges för känslor så blir det så här skevt.

Så var det med Omar Mustafa, Socialdemokraternas – och framför allt de gamla broderskaparnas (Socialdemokrater för tro och solidaritet) – påläggskalv. Han bars fram som en kung av bland andra Anna Ardin, och hans väg var utstakad ända till toppen.

Redan där och då låg hans islamistiska och antisemitiska åsikter i öppen dager, för den som ville veta sanningen. Men det var det ingen som ville. Och när han till sist tvingades avgå klamrade sig Anna Ardin och övriga Mustafa-fans fast vid sina rosaskimrande drömmar om sin frälsare. Allt var förtal. Allt var lögn. Allt var islamofobi. För Omar Mustafa var ju, enligt Anna Ardin, en av Sveriges ”skarpaste antirasister”.

Omar Mustafas största och mest hängivna fans var alltså främst de mest radikala och uttalat feministiska kvinnorna inom Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Det kan verka märkligt, men bottnar sannolikt i samma problematik som man finner hos exempelvis kvinnor som kontaktar män som sitter i fängelse. De söker något spännande, något omväxlande och något okänt.

För en feminist, som slagit fast att vita män inte är skit värda, är det givetvis mer spännande med en man som Omar Mustafa än en vanlig tråkig jämställd man. I skydd av sina feministiska åsikter, och sin antirasism, kan de också framställa sig själva som jämställda och fria, trots att de dyrkar en man som inte delar den bilden.

För det gör han ju inte. Som ordförande för Islamiska förbundet står Omar Mustafa tvärtom för sharialagar och för att män och kvinnor är födda till att ha olika roller i samhället, något som går stick i stäv med den feministiska tanken som råder (eller uppges råda) i Socialdemokraterna. Han har dessutom, vid flera tillfällen, bjudit in antisemitiska talare att hålla föredrag.

Feminism och antirasism är alltid en bra fasad att gömma sig bakom. Det har vi också sett i fallet med Expos Alexander Bengtsson, den upphöjde ikonen med rötterna i Ung vänster, som arbetade mot diskriminering, kränkningar och för jämlikhet och som tog betalt för att hålla föredrag om dessa ämnen. När han avslöjades av #metoo för tre år sedan föll han platt. En lång rad kvinnor vittnade om sexuella övergrepp, psykisk misshandel och allmänt kvinnohat men även våldtäkter – brott som han begick medan han arbetade för Expo.

Jag har ännu inte lyckats hitta något uttalande från Expo om deras högt värderade medarbetare men om det finns ett kan jag tänka mig att de ”inte såg det komma”. Trots att det med största sannolikhet var fullt möjligt att se sanningen för den som ville. En man som begår övergrepp, kränker medmänniskor och till och med våldtar får med tiden ett visst rykte. Men om denne man omhuldas av okritisk beundran är det lätt att avfärda tecknen och låtsas inför sig själv och andra att allt är lögn.

De här människorna, som utåt varit en person och inombords en annan, har inte blivit ifrågasatta och granskade på det sätt som de borde ha blivit. De har istället omhuldats av passionerade känslor, blinda för verkligheten. Hade deras påhejare använt sig lite mer av hjärnan och lite mindre av hjärtat hade de, troligen, sett det komma.