Det vore larvigt att förneka globalismens existens om man med globalism menar att både människor och varor med tilltagande enkelhet kan röra sig över världen. Den första dokumentationen av den moderna globalismen – till skillnad från den förmoderna exemplifierad av Kolumbus färd till Amerika och Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien – var nog Jules Vernes berättelse från 1872 om hur den engelske gentlemannen Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dagar. I själva verket var världen vid det laget till och med mer globalistisk än idag, åtminstone för en engelsk gentleman, ty Fogg behövde inte ens ha med sig ett pass; att han ändå hade det och fick det stämplat på brittiska legationer längs resan berodde bara på att han slagit vad om att klara jordenruntturen på just 80 dagar och behövde kunna bevisa att han inte fuskat.

Men de som bekymrar sig över globalismen – och de är legio – tänker inte i första hand på den moderna internationella fysiska rörligheten utan på eventuella politiska konsekvenser. Fri internationell handel leder till multinationella företag som ofta besitter obändig växtkraft. Man behöver bara en gnutta marxistisk inspiration för att föreställa sig att kapitalet och dess makt koncentreras i med tiden tilltagande utsträckning så att det till slut bara återstår en liten, samlad, tät och sluten grupp oändligt mäktiga företag med dito ägare. (Konceptet har varit med oss länge. Lenin förklarade första världskriget med att de stora företagen nått denna grad av koncentration, fast inte globalt utan inom de olika länderna, och att nästa steg i kapitalismens utveckling var att de nationella monopolkapitalens statsmakter började kriga med varandra. Men nu skulle samma process alltså ha skruvats upp ytterligare några snäpp för att operera i världsskala.)

Tanken är att denna lilla skara av omätligt rika och mäktiga individer och företag ogillar nationerna eftersom nationella politiker och statsapparater har en tendens att krångla med företagen, till exempel genom att ha olika regler för livsmedel och miljö så att företagen måste göra lika många produktanpassningar som det finns länder vilket de anser vara både dyrt och onödigt. För att kunna härja fritt måste den globala oligarkin därför bekämpa nationernas motstånd genom att ta kontroll över de olika ländernas ledning. För att kunna planera den här kraftmätningen träffas oligarkerna inom ramen för Bilderberggruppen, World Economic Forum, Trilateralen, Aspen Institute och troligen andra tills vidare okända fora. Om EU står på nationernas eller världsoligarkernas sida vet man inte riktigt.

Jag förnekar inte resonemangets relevans. Internationella företag finns. Nationer krånglar med dem ibland vilket de såklart ogillar. Bilderberggruppen finns och Annie Lööf har varit där på ett möte så nog kan det ha förekommit tips och påtryckningar. Någonstans ifrån får avsuttna nationella ledare som Barack Obama och Fredrik Reinfeldt sina avsevärda inkomster. Oligarker har privata Gulfstreams och Learjets för att kunna ta sig fram.

Jag håller med om att en värld under dessa krafters kontroll troligen vore en sämre värld än dagens. Människor behöver något slags tillhörighet och tillhörigheter är snarare nationella än internationella. Men om vi ska motverka ett oligarkiskt maktövertagande över jordklotet är det bättre att staga upp de nationella alternativen än att oja sig över oligarkerna.

Faktum är ju att dagens nationella politiska system har rätten att kontrollera sina territorier och sina nationella förhållanden. Att de ibland inte lyckas med det, som till exempel när den svenska polisen tappar greppet över en del utanförskapsområden inom nationen, betyder inte att de skulle sakna befogenheterna. Oligarkerna lägger sig inte i sådant. För övrigt har de inga våldsapparater att sätta in som alternativ till en fallerande svensk polis.

Det är mycket viktigare att ställa krav på vår nationella, demokratiskt valda regering än att oroa sig över oligarkernas globala ränker (som jag alltså inte förnekar). Det är i själva verket kontraproduktivt att lägga för mycket energi på att ängslas för oligarkerna ty om de verkligen skulle ha så mycket makt som en del påstår så är de verkligt ansvariga – våra nationella politiska ledare – nästan ursäktade för sina tillkortakommanden. Hur skulle dessa nationella satraper kunna sätta sig upp mot det globala oligarkväldet?

Enligt den vedertagna, nu existerande ordningen är det bara svenskarna och svenskarnas valda ombud i riksdagen och motsvarande kommunala församlingar som bestämmer i Sverige och därför är helt och hållet ansvariga för de nationella förhållandena. Vi bör inte förse de demokratiskt valda ledarna med argument för att kunna skylla ifrån sig. De är ansvariga för allt det som grundlagen uppdrar åt dem att göra.

Vad med internationella avtal och dekret från EU i så fall? De är alla frivilliga och Sverige kan dra sig ur om det kniper även om det kan vara plågsamt och krångligt, i varje fall tillfälligt. Men vi får aldrig glömma spelets regler. Landet Sverige, väl definierat på kartan, styrs av landets eget folk. Om detta glöms bort beror det mycket mer på våra egna ledare än på globalistiska oligarker hur väl sammansvurna dessa än lyckas bli.