(I den här texten finns minst två skrivfel.)

Enligt utbildningsradions dokumentär ”Skrivglappet” har svenska ungdomar blivit sämre på att uttrycka sig i skrift. Lärare på universiteten klagar över att studenter kommer från gymnasiet utan att kunna skriva. Arbetsgivare säger att fler unga inte klarar av att formulera sig på korrekt svenska. Det har uppstått ett ”skrivglapp”.

Det Goda Samhället har på olika sätt uppmärksammat den enastående förmåga vi har i Sverige att identifiera problem som måste åtgärdas med hjälp av skattefinansierade insatser. När alla individer inte har samma möjligheter att lyckas, när allt inte är rättvist, då måste samhället ställa saker och ting till rätta. Visioner måste formuleras, tjänster måste tillsättas, skattemedel måste omsättas.

Jag kom att tänka på detta när dokumentären om skrivglappet mot slutet inte längre bara handlade om ungdomars bristande skrivkunnighet utan även om alla människors lika möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Professorn Gustaf B. Skar säger i slutet av filmen: ”En dålig skrivundervisning fråntar eleven möjligheten att vara en aktiv samhällsmedborgare. En person som har skrivförmåga kan faktiskt yttra sig på sociala medier och andra plattformar och kan göra sin röst hörd. Men de som inte har det har inte samma möjlighet”. Strax efter fyller speakerrösten i: ”Men om vi då inte ger alla våra unga möjligheten att uttrycka sig i skrift, vad får det för konsekvenser för samhället?”

Jag har verkligen inget emot att svenska skolelever lär sig att skriva. Men jag tycker det räcker med social aktivism baserad på verklighetsfrämmande utopier. Alla människor kommer aldrig ha samma intresse av att delta i samhällsdebatten. Alla människor kommer aldrig att ha samma förmåga att uttrycka en åsikt. Låt oss undvika önskedrömmar. Alla vare sig kan, vill eller behöver lära sig att skriva en debattartikel.

Det sägs dock en del bra saker i programmet. Det påpekas bland annat att samhället kräver avancerad skrivkunnighet av fler människor idag än vad som var fallet tidigare. För att bli förskollärare måste man nu studera i 3,5 år på högskola eller universitet. En avsevärd del av dessa studier examineras via skriftliga inlämningar och prov. Enligt siffror från SCB var andelen högutbildade svenskar 16 procent år 2000. Idag sägs andelen vara 28 procent. I gruppen 25-64 år har idag 44 procent av Sveriges befolkning läst vidare efter gymnasiet. Ur det perspektivet är det inte så märkligt att andelen universitetsstudenter med skrivsvårigheter ökar. I många yrken har det dessutom blivit allt viktigare med rapportering och journalföring. Även här ställs det högre krav på alltfler att kunna använda språket korrekt. Sedan är det också ett faktum att en växande andel av unga människor i Sverige inte har svenska som modersmål. Det spelar också in.

Den lösning som föreslås i programmet består i att skriva mer. Och det låter klokt. Jag har själv arbetat som språklärare i många år och jag vet att det finns gott om ungdomar som skriver hur bra som helst. Alla gör inte det, och då är det övning som gäller. Min erfarenhet är att många elever och studenter (jag har själv arbetat mest på universitetet) snabbt höjer sin skrivkompetens om de får anmärkningar på alla fel de gör. Och nu tänker jag inte på disposition och argumentering utan på rättstavning och meningar med stor bokstav och punkt. För den som inte är van att skriva består nämligen konsten att skriva rätt i konsten att vara noggrann. Jag undervisade visserligen i ett främmande språk (franska), men problemen brukar vara de samma när man skriver på sitt modersmål. Tycker man det är klurigt att få ihop en anständig text på franska, svenska, engelska eller finska kan man ta till knepet att kontrollera stavningen på vartenda ord. Slå upp allt! Låt inte ett enda fel passera! Efter några minuter har man nått en helt annan uppmärksamhetsnivå: Man ser detaljerna, man orkar processa stavning och interpunktion. Ett annat knep är att ständigt uppmärksamma eleverna på det begränsade antal fel som alla tenderar att göra. I svenskan har vi vår särskrivning. Vi har också bruket av ”de” och ”dem” liksom skillnaden mellan ”hans/hennes” och ”sin”. Punktmarkerar man den här typen av vanliga fel brukar elever och studenter kunna förbättra sitt skrivande ganska snabbt.

Jag är med andra ord inte orolig för något skrivglapp i Sverige. Som jag sa skriver många ungdomar faktiskt hur bra som helst. Andra behöver mer övning och då tror jag verkligen på att man ska nöta grunderna. Man kommer långt på att vara uppmärksam och noggrann. Vad vi inte behöver är någon storslagen vision om skrivandet som en demokratisk rättighet med efterföljande åtgärdsprogram. Ta det lugnt och lär ut det mest grundläggande.

Somliga som skriver lätt och flyhänt på sociala medier får skrivkramp när de ska skriva en artikel till Det Goda Samhället. De tar i för mycket. De blir överambitiösa. Alla kommunikativa situationer kräver nämligen sin specifika kompetens. Man lär sig genom att se hur andra gör och genom att träna. Man kan också ha mer eller mindre talang för detta. Konstigare än så är det inte. Och alla gör skrivfel. Jag med. Minst två i den här texten. Säkert fler. Såg du dem?