År 1902 publicerade Lenin en liten skrift som hette Vad bör göras? där han framförde teorin att den kommande revolutionen inte kunde ledas av proletariatet eftersom arbetarna inte hade ett tillräckligt revolutionärt medvetande. I stället måste den stora omvälvningen genomföras under ledning av en liten grupp ideologiskt skolade kommunister. De vanliga arbetarna skulle bara schabbla bort revolutionen om de fick bestämma och nöja sig med obetydliga eftergifter från maktens sida och sedan inordna sig under den borgerliga ideologin. Lenins skarpa insikt var redan från början att folket inte ville vara med om några samhällsomstörtande äventyr.

Jag tror att det är likadant nu. Vanliga svenskar börjar känna att den klick som styr Sverige är ute på farliga vägar. På område efter område uppträder problem som har att göra med att landet härskats av politiska paroller – ”feministisk utrikespolitik”, ”refugees welcome”, ”alla människors lika värde”, ”vad ska in? sol och vind” och sådant – i stället för av sunt förnuft. Den stora omvälvning som pågår hade, tror jag, aldrig kunnat inträffa om det instinktivt konservativa folket hade tillfrågats. Då hade verklighetens folks tysta majoritet sagt nej. Men den fortlöpande omdaningen av Sverige styrs precis som i det ryska fallet av en liten grupp ideologiskt skolade personer som anser sig begripa bättre än folket vad folket behöver. De är emellertid inte skolade i den kommunistiska ideologin utan i det politiskt korrekta tänkandet (som i och för sig i en del stycken kan påminna om de kommunistiska dogmerna eftersom alla slags extremism har vissa gemensamma drag).

Den plågsamma fråga som jag och andra bekymrade medelklassare som anar vartåt det barkar – till exempel att elektriciteten kanske plötsligt måste kopplas bort från delar av Skåne eftersom påstått hållbara energikällor inte är så pålitliga som kärnkraft och fossiler – dagligen ställer oss är samma som Lenins, nämligen ”Vad bör göras?”. Det plågsamma är att vi inte kan tänka ut något bra svar, inte jag i alla fall.

Detta är ett nytt tillstånd. Förr i tiden, när de etablerade politiska partierna stod i samklang med viktiga delar av befolkningen kunde den som var missnöjd med sakernas tillstånd alltid säga ”jag ska rösta på moderaterna så kommer det att greja sig” eller ”jag ska rösta på socialdemokraterna så kommer de att reda upp situationen”. Folk trodde så och kunde ha anledning att hysa sådan tro. Men nu skakar vi medelklassare bekymrat på huvudet när vi betraktar de existerande partierna. Finns det minsta chans att något av dem eller något samarbete mellan några av dem skulle kunna återställa den tidigare ordningen, tryggheten och framtidstron? Moderaterna? Kanske det, men då måste de först vädra ut resterna av åren med Reinfeldt. Sverigedemokraterna? Det är möjligt men vad vill de mer än att strama åt invandringen och sluta ge offentliga bidrag till menskonst (vilket i och för sig är nog så angeläget)?

Jag kan inte se att det finns någon reguljär väg till rättelse av skeppet Moder Sveas kurs. Med reguljär menar jag fredlig, lugn och effektiv. Jag är rädd att det kommer att krävas en kris för att i bästa fall åstadkomma en tillnyktring. En kris kan vara just ett sammanbrott i det elektriska stamnätet eller att kommunerna inte har pengar så det räcker och att staten inte klarar av att infria alla sina löften så att väldiga skattehöjningar anses bli nödvändiga eller att polisen fortsätter att tappa mark i kampen mot brottsligheten och att de medborgare som har råd fortsätter att bygga murar och anlita privata väktare och skyddskårer för trygghetens skull.

Sådant händer i världen. Det kanske bara är en sinkadus att Sverige hittills varit förskonat. Kanske ska vi söka mönstret för vår framtid i Latinamerika. Ett delat land med fungerande industri, betydande kriminalitet och krig mellan polis och kriminella i slumområdena som i Brasilien? Eller, om vänsterpartiet och miljöpartiet får vara med och bestämma, ekonomiskt sammanbrott som i Venezuela?