Att kalla motståndaren för rasist, fascist eller reaktionär har länge varit det etablerade sättet att blockera en saklig debatt om invandring, kriminalitet och mycket annat.

Men troligen inte längre, för metoden har kommit i vanrykte. Det kan bero på att media och riksdagsdebatter nu, för öppen ridå, visar en tumultartad flykt från tidigare ståndpunkter och argument. Uppfattningar om bland annat brottsorsaker som tidigare stämplats som oacceptabla har nu i stället blivit ”glasklara”.

Det känns därför lite som en påminnelse om gångna tider att åter möta en så kallad brunsmetning, om än i en mer sofistikerad form. Det sker i en skrift från Timbro, näringslivets liberala tankesmedja, publicerad så sent som 2019.

Timbro Authoritarian Populism Index (Timbro, 2019) säger sig vilja bidra till kunskapsläget om populistiska partier, detta mot bakgrund av de stora framgångar som de så kallade populistpartierna haft i Europa. Och så långt är allt möjligen gott och väl.

Vad som däremot väcker frågor är begreppet ”auktoritär populism”.

Om man utgår från det svenska SD kanske populistklassningen kan vara förståelig mot bakgrund av partiets kritiska inställning till etablissemang, dess EU-kritik och positiva syn på ökad direktdemokrati, men vad motiverar beteckningen ”auktoritär”?

”Authoritarian” definieras i rapporten egentligen bara som ”fundamentally anti-liberal and thus authoritarian”, och inte så mycket mera.

I en tidigare utgåva (2016) var man lite mer utförlig: Man använde begreppet ”auktoritär populism för att understryka just de auktoritära, icke-liberala, inslagen i partiernas ideologi och praktik”. Men vad dessa inslag bestod i framgick inte heller klart, åtminstone inte vad beträffar de skandinaviska partier som inkluderades. För SD:s del kvalificerade sig väl partiet främst genom att vara kritiskt mot en europeisk konsensus där ”nästan alla etablerade partier i Europa sedan decennier tillbaka (är) anhängare av den Europeiska Unionen…  (med) en i grunden positiv attityd till globalisering vare sig den syftar till ekonomisk eller kulturell gränslöshet”.

Vad man alldeles verkar välja att blunda för är att dagens konsensuspartier har utvecklats till en sorts ”demokratur”, i den meningen att de blivit betydligt mer mästrande och auktoritära än den ”auktoritära populismen”, åtminstone i Sverige, och, vad jag vet, även i det övriga Skandinavien.

Det är i Sverige således 7-klöverpartierna med deras politiskt anpassliga liberalism, som står bakom en allt strängare  åsiktslagstiftning, olika slags kvotering, en alltmer intolerant sexlagstiftning, en hårdnande och auktoritär miljöpolitik och i dessa yttersta dagar möjligen ett blasfemiförbud som främst avser Koranen.

Varför kallar man då ett parti för auktoritärt, som knappast är det mer än sina liberala motståndare utan snarare mindre, och som därtill ofta och uttryckligt bekänner sin anslutning till yttrandefriheten?

Förklaringen finns kanske i en annan passus i rapporten där Timbro kopplar ”authoritarian” till fascism och konstaterar att under efterkrigstiden ”the distaste for authoritarian politics went deep”.

Begreppet ”auktoritär” har som alla vet en stark negativ laddning, något som gör att det bör användas försiktigt. I synnerhet i dagsläget är det viktigt, då de liberala etablissemangspartierna nog i många, kanske de flesta frågor, får ses som klart mer auktoritära.

Som begreppet används i Timbros rapport är det anmärkningsvärt illa underbyggt.

Det är svårt att undgå känslan, att det i sak rör sig om en lite mer sofistikerad brunsmetning.

Jag har trott att Timbros index har tillkommit för att ge en bättre förståelse för den samtida politiken med dess idéer och drivkrafter. Om inte en bättre analys och motivering infogas i rapporten, bör termen ”authoritarian” strykas. Den saknar grund, stödjer fördomar och vilseleder därmed läsarna, särskilt dem som inte är närmare insatta i vad dessa partier står för.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare och fri debattör, tidigare Timbro-medarbetare.