Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Coronat får bara tjäna som åskådningsexempel. Jag har skrivit alldeles för mycket om pandemin.

För närvarande pågår i vissa länder vad som ser ut som en andra våg av coronaspridning. Detta väcker stor uppmärksamhet i media och många regeringar planerar att genomföra åtgärder såsom förnyade nedstängningar. Den nya spridningen tycks följa ungefär samma mönster i alla berörda länder. Så här har antalet nya fall om dagen utvecklats i Island respektive Spanien:

Utvecklingen tycks lägga en stabil grund för fortsatt oro, kanske till och med en renässans för paniken i våras. Media tycks anstränga sig för att framhäva så mycket oro som materialet kan bära och politikerna får åter chansen att uppträda i teve med allvarstyngda men lugnande miner.

Då och då påpekas pliktskyldigt att ökningen av antalet smittade troligen till viss del beror på att länderna nu med avsevärd försening fått igång sina testsystem. Eftersom så många smittade är symtomfria hittar man nu många fler smittade än innan det blev fart på testerna.

Om man hade velat ha mer objektiva mått på den nya smittspridningens farlighet hade man kunnat mäta förändringen av antalet sjukhusinläggningar i andravågsländerna. Det har jag inte sett någonstans. (Mina egna amatörmässiga sökningar av sjukhusinläggningarnas förändringar har inte gett något resultat annat än för Texas och Los Angeles County men Texas har inte haft något andra smittvåg och för LA County har jag inte hittat smittspridningsstatistik så fynden gav ingen användbar information.)

Men det objektivaste måttet som finns på farligheten hos en andra våg är dödstalens förändringar. Så här är det för Island och Spanien:

För Islands del har den andra vågen alltså hittills inte lett till några dödsfall. Spanien har fått några dödsfall men inte alls i proportion till antalet nysmittade. Någon kan anse mig alltför sorglös men jag skulle åtminstone preliminärt utgå ifrån att den andra vågen inte är så mycket att bekymra sig över.

Varför ser inte media och politikerna det som jag ser? Det är ju inga svåra saker (även om jag som sagt kan ha missat något viktigt). Jag tror att det beror på att både media och politiker gärna vill ha kriser eftersom de, fast på olika sätt, lever av att människornas tillvaro kan framställas som problematisk. Och är den inte det får de göra bäst de kan för att få den att framstå som sådan.

Vad gäller media är detta välkänt sedan tidningspressen uppfanns. Principen är att skandaler, brott och olyckor säljer lösnummer. Folk vill bli skrämda, chockerade och ilsket upprörda över uselheten inte bara hos sina fiender utan också i allmänhet över orättvisa fel i tillvaron framför allt om de själva är offer. (Det märks också på den här bloggen. De överlägset mest lästa texterna är sådana som greppar tag i läsekretsens känslor. Det duger dock inte med solskenshistorier som kanske väcker varma känslor utan det ska vara sådant som ger uttryck för rättmätig och befogad vrede och ilska.) Därför vill media gärna skrämmas med en farlig andra coronavåg men inte nödvändigtvis antyda att folk kanske inte behöver bekymra sig eftersom sjukhusinläggningarna (kanske) inte ökar så särskilt och dödligheten knappt påverkas.

Men varför går inte Folkhälsomyndigheten ut med sådan lugnande information? Det är lite mer komplicerat eftersom för den politiska sfären till skillnad från den mediala är inte alla dåliga nyheter bra nyheter. Politiker tycker exempel inte om ifall det uppdagas oegentligheter inom Transportstyrelsen, deras egen myndighet. Däremot har de inget emot teorier som går ut på att invandrare inte kan integrera sig av egen kraft och att det därför behövs hur stora offentliga satsningar som helst och ytterligare makt och uppmärksamhet för politiker för att komma till rätta med integrationsproblemen. Ökad brottslighet behöver inte heller vara så dumt bara det inte kan tolkas som att politikerna varit försumliga. Framför allt känns ökad brottslighet fint om de kan skylla brottsligheten på varandra.

När jag jobbade på Sida lärde jag mig snabbt att det var bra för oss tjänstemän om eländet förvärrades i u-länderna eftersom vi då skulle få större anslag och bredare befogenheter. Jag drog då slutsatsen att en värld som tolkas av anslagsfinansierade organisationer med nödvändighet måste bli en jämmerdal. Jag vill inte gå så långt som till att påstå att verkligheten därför alltid är bättre än det verkar men att detta skulle kunna vara en tumregel för hanteringen av livet har slagit mig.