BITTE ASSARMO: Mamma, pappa och Dan Andersson

Nyligen var det 100 år sedan vår store poet Dan Andersson gick bort, endast 32 år gammal, något som Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman uppmärksammade i en finstämd text. En text som fick mig att tänka på mina föräldrar som älskade Dan Anderssons poesi och lät den bli en del av min barndom och uppväxt.

Jag kan inte minnas någon tid ”före” Dan Andersson. Han har alltid funnits i mitt liv, vardag som helg. Varje gång mamma slog sig ner vid pianot varvade hon Chopin-etyder inte bara med skillingtryck och gamla slagdängor, utan också med Dan Anderssons underbara visor. Om pappa var hemma kom han gärna in i vardagsrummet och sjöng med i ”Omkring tiggaren från Luossa”, ”Till min längtan” och ”Jag väntar (vid min stockeld)”, eller vilken visa det nu var mamma spelade och jag lärde mig texterna utantill innan jag ens kunde läsa dem.

Än idag knyter det sig av vemod och längtan i mitt bröst när jag tänker på julaftonskvällarna, då mamma och pappa spelade och sjöng ”Julvisa i Finnmarken” och ”Helgdagskväll i timmerkojan”. Jag kunde se kolmilan, den svarta vinterhimlen och den snötäckta granskogen framför mig, jag kunde höra Brogrens fiolspel och riktigt känna hur kölden blåste in i den gistna kojan:

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela vals
för spökblåa, månlysta snår!

Det blir inte vackrare än så.

Genom att låta Dan Anderssons lyrik bli en del av mitt liv gav mamma och pappa mig en levande bild av vår historia och jag kan fortfarande vare sig lyssna på eller sjunga visorna utan att tårarna börjar rinna. Men det är goda tårar. Tårar av kärlek, samhörighet och minnet av en lycklig barndom.

När min moster, som gick bort på nyårsafton 1982, skulle begravas var Dan Anderssons ”Till min syster” ett av de musikstycken som ljöd i begravningskapellet. Min mamma kunde inte tänka sig ett bättre sätt att säga ett kärleksfullt farväl till sin älskade syster, som under många år var svårt drabbad av sjukdom men som under de sista tjugo åren fann ro och frid och njöt av livet.

En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

Idag finns varken mamma, pappa eller min moster kvar i livet. Pianot står för det mesta oanvänt. Men det händer att jag slår mig ner och spelar någon av Dan Anderssons visor. Då kan jag nästan höra pappas sång och se mammas vackra händer svepa över tangenterna. Två underbara människor som gick sex år i folkskolan, levde ett jordnära och strävsamt arbetarliv – och som kände igen vacker poesi när de mötte den.

Bitte Assarmo