PATRIK ENGELLAU: Oikofobi

Begreppet oikofobi lär ha myntats av den brittiske filosofen Roger Scruton (bilden) på 1990-talet. Oikofobi är motsatsen till xenofobi, främlingshat. Oikofobi är att ringakta, nedvärdera och förakta allt eget, det egna folket, den egna kulturen och nationen, de egna traditionerna. Få har formulerat sig så skamlöst oikofobiskt som Mona Sahlin:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

USA har i år haft utbrott inte bara av coronavirus utan också av oikofobi. Den senare åkomman gör troligen mer skada än den förra. Den amerikanska oikofobin förkroppsligas både rent fysiskt i vandalisering, våldsamma kravaller med bilbränder, glaskrossning och inbrott och mentalt i form av idéer om att ta pengarna från den amerikanska polisen och att skriva om landets snart tvåhundrafemtioåriga konstitution, västerlandets troligen viktigaste dokument efter Bibeln.

Tyvärr måste jag erkänna att jag själv var oikofob långt innan man visste vad det hette. Det var inte bara Mona Sahlin som för femtio år sedan tyckte att det svenska var töntigt. Det var en tidsanda i varje fall bland den sortens unga människor som gick på universitet. Egentligen handlade det nog bara om en snobbig vilja att vara förmer än vanliga människor.

Oikofobi kan kanske vara befogad. Jag vet inte om folk i Mali och Eritrea är otillfredsställda med förhållandena i sina hemländer men om så är fallet kan jag förstå dem. Det märkvärdiga med den västerländska oikofobin – som jag tror är samma andas barn som 1968 års studentrevolution – är att den endast kan hållas samman med lögner och ett stort mått av hybris. Jag minns hur jag själv på den tiden kunde uttrycka förakt för det välorganiserade, fungerande, tillförlitliga och vänliga Sverige och romantisera kring korrupta och underutvecklade länder som på något vis ansågs mer genuina och äkta ungefär som Mona Sahlin uttryckte det. Det var som om man använde helt olika glasögon för att betrakta Sverige och resten av världen. Man fick jobba ordentligt för att leva i sådan förljugenhet.

Man ska inte tro att den attityden var begränsad till ett gäng doktrinära universitetsstudenter (plus Mona Sahlin). Den fanns även inom politiken och statsförvaltningen. Själv upptäckte jag den inom utrikespolitiken när jag jobbade på Sida.

Sidas jobb är att använda sin del av den svenska statsbudgeten till att köpa varor och tjänster som kan tänkas bidra till att olika underutvecklade mottagarländer utvecklas fortare. Utveckling är en svår grej. Ingen vet säkert hur det går till. Egentligen vet man inte ens om utländska pengar gör nytta eller skada i den processen (jag tror det senare). Men en sak vet man alldeles säkert och det är att givaren och mottagaren inte alltid har samma uppfattningar om hur pengarna ska användas. Den stora frågan var huruvida det var givaren – i det här fallet Sverige – eller mottagaren – i mitt fall Guinea-Bissau – som skulle bestämma.

Det självklara hade rimligtvis varit att givaren som definitionsmässigt hade mer erfarenhet av ekonomisk utveckling än mottagaren och dessutom stod för fiolerna skulle ha ett avsevärt inflytande på biståndets utveckling. Men vi stod på minerad mark. Mottagaren behövde knappt ens antyda något om kolonialt förtryck och nykolonialism för att alla skulle förstå att Sverige liksom alla andra industriländer hade ett solkigt förflutet med slavhandel och utsugning av färgade människor. Eftersom biståndet både var välsinnad välgörenhet, som påminde om gamla tiders hednamission, och ett slags gottgörelse för västerlandets påstådda synder i det förflutna gick det inte från svensk sida att lägga sig i för mycket hur pengarna användes.

Detta gjorde att hela verksamheten av utrikespolitiska hänsyn tvingades att blunda och göra sig lite dum och utveckla oikofoba idéer om att västerlandet självt inklusive Sverige minsann inte hade något märkvärdigt att komma med.

Jag tror att den västerländska oikofobin, som nu alltså fått ett ovanligt toxiskt utbrott i USA, ligger inbyggd i hela den världsordning som skapades under amerikansk ledning efter andra världskriget. FN är det kanske mest uppenbara verktyget för sådana påtryckningar. FN kontrolleras av en mängd, för det mesta odemokratiska, stater som betraktar västerlandet, en minoritet av länderna i världsförsamlingen, som en fet ko att mjölkas. Den processen blir mycket enklare om västerlandet skäms och hatar sig själv.

Oikofobin är ett PK-istiskt gift som hotar att förgöra vårt en gång så välartade samhälle. Vi har själva varit i alla fall delansvariga. De som nu begriper bättre – eller alltid begripit bättre – måste med kraft ta avstånd från anklagelserna från dem som inte är våra vänner.

Patrik Engellau