Efter grundliga bibelstudier skrev jag en gång en bok om Gud och hur han tänker. Han skapade människan i Edens lustgård ty han ville att människan skulle leva i ett paradis. Till hans förvåning bröt människan mot den enda föreskrift han utfärdat varpå han kände sig tvungen att bestraffa människan. Han utvisade henne till denna världens jämmerdal.

Därmed hade Gud fått ett problem på halsen ty människan var på ett annat ställe än han planerat, således i jämmerdalen i stället för i lustgården. Han har sedan dess prövat tre strategier för att ställa saken till rätta, två misslyckade strategier som redovisas i Gamla respektive Nya Testamentet, samt en lyckad som presenteras i min bok (jodå, hur mycket vi än klagar är det moderna livet i västerlandet ett paradis jämfört med hur folk hade det förr).

Gud krävde att människorna skulle återerövra paradiset av egen kraft. Han kunde ha fixat det åt människorna men han ville inte för han hade gjort människorna till sin egen avbild. I detta ingick att de hade förmågan att skapa nytt och lösa problem som till exempel att greja sig ett paradis om de bara ville.

Gud observerade emellertid till sin förtret att människorna var för lata eller förvirrade eller allmänt motvalls för att lösa sina problem. I stället för att själva göra något åt sin situation bad de Gud att göra det åt dem vilket var utsiktslöst eftersom hans ambition var att människan skulle bli vuxen, tänka själv och med sina samlade krafter förvandla jämmerdalen till ett paradis.

Till slut insåg Gud att det var själva gudstron som var roten till det onda. Så länge människorna trodde på en allvis och allsmäktig gud var det naturligt för dem att be vederbörande lösa deras problem i stället för att försöka själva. Gud såg ingen annan lösning än att utplåna sig själv ur människornas sinnen.

Så lät Gud Upplysningstiden dagas över jorden. Gradvis tonade gudstron bort och människorna började tänka själva och göra storslagna upptäckter och sinnrika uppfinningar, allt för att förbättra sin gemensamma tillvaro. Denna strategi gav Gud hans största framgång sedan Skapelsen vilket var västerlandet.

Tyvärr har svenskarna numera avfallit från den nyttiga vantro som Gud med så stor list hade pådyvlat människosläktet. Vi tror ånyo på en allvis och allsmäktig gud även om det är en annan än den som ansvarade för Skapelsen och Upplysningstiden, nämligen Politiken och Välfärdsstaten. Vi tror att alla människor är svaga och att endast Politiken och Välfärdsstaten kan hantera våra problem åt oss. Att människan själv skulle vara kapabel till något så magnifikt som att ta hand om sitt eget liv, ansvara för sin försörjning och uppfostra sina barn är en tanke som knappt slår oss. Framför allt anser vi att invandrare är oförmögna till detta. Vi vill att invandrare ska bli integrerade men ansvaret ligger inte på dem själva utan på Politiken och Välfärdsstaten.

Att människor förr i tiden inte utvecklade sina samhällen berodde på att de la alla sina ansträngningar på att med olika riter försöka förmå Gud att hantera deras vedermödor i stället för att göra det på egen hand. De byggde kyrkor, de bad böner, de köpte avlatsbrev, de dyrkade helgon och de försörjde ett prästerskap som antogs ha särskild kompetens att påverka Gud, ett slags himmelrikets lobbyister. Det är förstås inget fel med att bygga kyrkor om man gillar vackra byggnader men hela verksamheten blir kontraproduktiv om man tror att gudsfruktan är ett snabbspår till ett bättre liv.

Men nu har vi alltså återfallit till vidskepelse, svenskarna mer än något annat västerländskt folk. Vi tror att om vi offrar tillräckligt till den nye guden som är Politikerväldet och Välfärdsstaten så kommer tillvarons mödor att upphöra. Vi tror att en hundralapp som ligger i vår egen plånbok på något magiskt vis förädlas och erhåller övernaturliga krafter när den fått politikernas smörjelse och därefter fördelats till exempelvis en kommunal socialförvaltning.

Ibland tar sig denna fromhet rörande uttryck som när partiledarna Kristersson och Sabuni hävdar att brottsligheten kan bekämpas genom att potentiella brottslingars barn tvångsomhändertas i förebyggande syfte av den kommunala socialförvaltningen. Socialförvaltningarna kanske anses ha en sådan upplyftande och helande inverkan på barnen att brottsligheten har kvävts i sin linda när kommande generationer tar över.

De främsta företrädarna för denna nya PK-istiska religion är naturligtvis de som rent personligen har något att vinna på konsekvenserna, alltså politikerna och välfärdsindustrins funktionärer och klienter. Men det stora hindret för en tillnyktring av vårt tänkande är att den stora grupp medborgare som egentligen inte har några fördelar av att människor i allmänhet betraktas som vårdbehövande låtit sig förhäxas av den nya religionens sirensång. I verkligheten är denna grupps huvudsakliga funktion att stå för fiolerna. Dessa människor har ett falskt medvetande.

Inget är viktigare än att du självsäkert och trosvisst går ut och förkunnar det sunda förnuftets och det vetenskapliga, skeptiska tänkandets sanna ord för din nästa så kanske hon sansar sig.