Snart är det dags för den årliga kolarveckan i Granbergsdals hytta strax norr om Karlskoga. Milan tänds, kolbullar steks över öppen eld och serveras med knaprigt fläsk som i forna dagar. Och även om det blir lite glesare med besökare i år, på grund av coronapandemin, så håller man på traditionen.

Just i Karlskoga Bergslag, har jag mina rötter och Granbergsdals hytta är ett av mina smultronställen. Den mäktiga granskogen, slagghögarna, den faluröda hyttan som grundades redan på 1600-talet… Allt detta är en del av min historia, min kultur, mitt arv. Och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till det engagerade och strävsamma byalaget som jobbar så hårt för att bevara detta för framtiden.

Annars står svensk kultur och kulturhistoria inte särskilt högt i kurs idag, i alla fall inte hos de styrande politikerna och i de resursstarka mediehusen. Och det har den inte gjort på många, många år. Det har liksom blivit en vedertagen sanning att Sverige minsann inte har någon kultur överhuvudtaget och den som vägrar rätta in sig i det kulturförnekandet ledet riskerar inte bara att bli klappad på huvudet som ett naivt litet barn utan också att bli kallad både rasist och främlingsfientlig.

Andra kulturer förnekas dock inte. Ingen ifrågasätter att det finns en iransk kultur, en finsk kultur, en spansk kultur och så vidare. Men svensk kultur? Det enda den ”fina kultureliten” tycks vara överens om är att den inte existerar.

Jag frågar mig: Hur är egentligen den människa skapt som inte vill värna sitt eget kulturarv, som inte på ett eller annat definierar sig själv utifrån den kulturella kontext han eller hon lever i? Jag vet inte ens om jag vill veta svaret.

I den styvmoderliga attityden mot den svenska kulturen finns också ett stort mått av högmod. Hembygdsrörelsen är Sveriges näst största folkrörelse efter idrottsrörelsen, vilket visar att svensk kultur är oerhört viktig för gemene man. Att slå ner på den får politiker, ledarskribenter och andra privilegierade att känna sig lite förmer än oss andra.

Den här skeva inställningen till svensk kultur är inte bara arrogant och nedlåtande, den är också direkt samhällsfarlig. Människor som inte tillåts ha någon kultur, som inte får glädjas åt sitt kulturarv och aldrig ens tala om det, blir vilsna, arga och frustrerade. Det är ingen bra grogrund för demokratin och än mindre för det mångkulturella samhälle som dagens politiker förespråkar. För först när man känner sin egen kultur och historia, med dess goda och dåliga inslag, kan man öppna sig för nya kulturer. Blir man berövad sin egen kulturella särart är risken stor att man låser sig inför främmande kulturer och ser dem som ett hot.

Själv är jag ursvensk. Det säger jag inte för att slå mig för bröstet, eller för att jag tycker att jag är bättre än någon annan. Jag säger det för att det är sant. I generation efter generation har min familj bott i Sverige, och jag har den svenska skogens vemod i blodet. Det är min självklara rättighet att värna och bevara den kulturen utan att bli stämplad som en samhällsfara.