Ilska är en känsla som fyller en funktion. Att bli arg är att visa integritet, att sätta en gräns. Man kan alltså ha rätt att bli förbannad, ilskan kan vara motiverad. Ordet ”hat” bör undvikas: Att hata verkar säga mer om den som hatar än den som blir hatad. Ordet ”vrede” är däremot bra eftersom vrede uppfattas som ett svar på en oförrätt. Guds vrede drabbar människor som felar mot den gudomliga ordningen. VI har alltså rätt att uttrycka vår vrede mot de makthavare i Sverige som brustit mot allt vad mänsklig ordning heter. Ett land ska inte behöva behandlas som Sverige har behandlats.

Får människor bli förbannade? Ja det får de. Det är en mänsklig rättighet att bli förbannad. Ilska kan vara en proportionerlig reaktion på en oförrätt. Om någon gör oss illa blir vi arga, vi ska bli arga. Reagerar vi på oförrätten har vi satt en gräns. Vi har visat integritet.

De flesta känslor fyller en funktion. Som rädsla till exempel. Rädsla får oss att vara försiktiga. Det är inte fel att vara rädd för ormar eller för främlingar. Det är en försvarsmekanism. Samma sak med ilska: Ilskan hjälper oss att behålla vår integritet. Vi har visat att vi kräver ett minimum av respekt. Ilskan gör oss dessutom orädda och kompromisslösa. Vi bryr oss inte om konsekvenserna: Vi säger vad vi tänker, vi satsar allt på en öppen konflikt.

Många människor i Sverige är ordentligt arga nu. De är arga på en politikerkår och en journalistkår som de anser har förstört deras land. Med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut just nu är ilskan knappast obefogad. Politiker och journalister har konsekvent undvikit att lyssna de varningsklockor som larmat kring effekterna av den omfattande invandringen. De som har protesterat har kallats rasister och fascister.

Orden är viktiga här. Vänsterpolitiker hävdar att populister sprider ”hat”. ”Hat” är ett otrevligt ord. Att hata någon är att odla sin ilska, ge den näring. ”Vrede” är bättre. Svenska Akademiens Ordbok beskriver ”vrede” så här: ”känslan l. [eller] tillståndet att vara vred l. arg (o. hämndlysten l. förbittrad l. indignerad till följd av oförrätt l. orättfärdig handling o. d.), ursinne l. ilska l. harm; särsk. dels (i bibliskt l. bibelpåverkat spr.) om den harm l. det ursinne Gud hyser mot människan för hennes brott mot den gudomliga ordningen”. Vrede är alltså en känsla som kommer just som ett svar på en oförrätt. Och ordet har en biblisk underbetydelse: När människan har svikit Guds vilja blir Gud vred, den gudomliga vreden drabbar syndarna. På vredens dag ska alla syndare dömas. Ordet ”hat” har inte samma koppling till en erkänd oförrätt: ”intensiv o. ihållande känsla av ovilja mot ngn l. ngt (så att man önskar ont över l. söker skada l. fördömer föremålet för denna känsla); äv.: stor motvilja, avsky.” Här är det mer en känsla hos den som hyser hatet: Det finns inte samma koppling till en oförrätt som rättfärdigar ilskan.

Så låt oss tala om vår vrede. Låt oss känna på vår vrede. Låt oss till och med bejaka vår vrede. Vänstern har alltid legitimerat vreden. De har hänvisat till sociala orättvisor för att rättfärdiga människors vilja att skrika och protestera. Nu är det vår tur att erkänna att vi är arga. För vi är arga. Och vi har rätt att vara arga. Vi ska vara arga. Det är en vedertagen sanning i psykologin att människor mår dåligt av att inte få utlopp för sin ilska. De kan också må dåligt av att inte få bli ilskna.

Ilskan har som sagt en funktion. Den sätter en gräns, den skapar integritet, och den gör det möjligt att lätta på trycket i kropp och själ.

Själv är jag skitförbannad. Jag är förbannad på politiker, på journalister, på opinionsbildare, på myndighetspersoner. Jag får ut en hel del av min ilska genom att skriva. Jag får också ut den genom att prata med likasinnade. Och jag får ut den genom att engagera mig i ett ideologiskt och politiskt motstånd riktat mot de människor och de ideologier som jag är förbannad på.

Den enda anledningen till att vår vrede ännu inte lyfts fram i media som legitim är att vi ännu inte har vunnit det ideologiska slaget över debatten. Hbtq-aktivisters vrede över det heteronormativa samhället kan fortfarande framställas som legitim och välgörande. Den dag som tillräckligt många människor förstår vad våra makthavare har gjort mot vårt land och därmed mot oss kommer vår vrede att hyllas och bejakas.

Vi ska inte förneka vår vrede. Vi ska få energi av den. Men vi ska använda den väl, göra den produktiv. Vi ska inte förneka den eller undertrycka den. Den bottnar nämligen i ett brott mot den mänskliga ordningen. Så här behandlar man inte ett land och ett folk.