Om vi får en ny västerländsk renässans, det vill säga ett nytt intresse för västerländsk kultur, för våra traditioner och rötter, då kommer vi rimligtvis också få ett nyvaknat intresse för kristendomen. Det kan komma en kristen väckelse av klassiskt snitt, men vi kan också få något helt annat. Den första Renässansen, den som ägde rum på 1400- och 1500-talen, gav oss Reformationen. Kanske kommer vi även denna gång få en kristendom som vill vara mer autentisk och mer trogen det ursprungliga budskapet. Den andliga påverkan som nu sker från det buddhistiska Österlandet lär inte gå obemärkt förbi.

Någon har sagt att idéhistoriens stora gestalter alltid står och väntar på oss i framtiden. En dag ska vi få syn på dem igen, en dag ska de åter bli aktuella.

Så kanske står han där framme och väntar på oss. Han som under 2000 år satte sin prägel på hela den västerländska civilisationen. Han är inte helt bortglömd idag heller; han är närvarande i många människors liv. Men någon central gestalt i vår samtidsdebatt är han knappast. Han har ställts åt sidan. Men det gör inte så mycket. Jesus väntar på oss i framtiden.

Jag har svårt att intressera mig för mainstream-medias kulturdebatt. Diskussioner kring #metoo, genusvetenskap och postmodernism känns som kvarlevor från ett annat sekel. Tänk om vi hade levt 1820 istället för 2020. Hade vi då fortsatt diskutera 1700-talets frågeställningar kring upplysning och jämlikhet? Hade vi inte snarare vänt blicken framåt mot det nya? Mot den då framväxande Romantiken? Vi glömmer lätt att dominerande tankeströmningar vanligtvis skapar sina egna motreaktioner. Efter 1600-talets religionsvurmande kom Upplysningen, efter Upplysningen kom Romantiken, efter Romantiken kom Realismen (inom litteratur och konst i alla fall). Varför skulle det inte bli så igen? Varför skulle vi inte vara på väg in i något som kanske blir den totala motsatsen till den era av progressivitet, traditionsfientlighet och globalisering vi just har genomlevt? Inom politiken har reaktionen redan kommit, men kanske ännu inte inom kulturen. Den har i alla fall inte tagit över kulturen än. Långt därifrån.

Som jag tidigare har skrivit här på Det Goda Samhället finns det tecken som tyder på att vi är på väg in i en andra västerländsk renässans. En intelligent person påpekade att den nya renässansen antagligen blir global: den världsomspännande globaliseringen kommer skapa en världsomspännande reaktion där alla kulturer söker sig tillbaka till sina rötter och sin identitet. I västerlandet kommer vi återigen att vända oss till Antiken. Det ser man redan i det intresse som odlas bland män på internet för stoicismen. Men vi kommer också vända oss till kristendomen. Redan den första renässansen, den som ägde rum i Västeuropa på 1400- och 1500-talet, innefattade en återgång till de kristna källorna. Luther uppfattade sin reformatoriska rörelse som ett återställande av en mer autentisk kristendom. Han gjorde själv en nyöversättning av Nya testamentet 1522 från grekiska till tyska för att det kristna budskapet skulle förmedlas på ett mer direkt sätt.

Och det kanske är här någonstans han återigen står och väntar: Jesus från Nazareth. Kanske kommer hans ord, såsom de nedtecknats i evangelierna, återigen att nyöversättas eller åtminstone att läsas, omtolkas och anpassas för en ny tid och kanske en ny tro.

Låt oss säga så här: Västerlandet behöver hitta tillbaka till sin styrka och integritet. En primitiv livsvilja måste till, ett accepterande av grundläggande mänskliga principer om territorium och dominans. Om inte en manligt kodad vilja till herravälde över den egna livsvärlden kommer tillbaka är vi dömda att gå under. Svårare än så är det inte. Men som vi kunde utläsa av gårdagens texter på Det Goda Samhället av Patrik Engellau och Mira Aksoy behöver vi också våra dygder. För att Västerlandet ska vara Västerlandet behöver det civiliseras. Vår styrka ligger inte bara i vår råa muskelstyrka utan även i vår tro på det goda och det rätta. Vi behöver andlighet och moralisk vägledning. Och det är där jag ser, redan i dag, att Jesus börjar bli synlig igen.

Jag ska ge två exempel (jag hade kunnat prata om Jordan Petersons många referenser till Bibeln men vi hoppar över honom idag). En av vår tids mest inflytelserika ”spirituella lärare” är Eckhart Tolle. Han tillhör vad som framstår som en modern västerländsk lättbuddhism som förkunnar den koncentrerade närvarons, stillhetens och accepterandets helande effekter på det mänskliga sinnet. Tolle citerar ofta Buddha, men han citerar också ofta Jesus. Och då handlar det inte om några uttalanden om fadern, sonen och den helige ande, utan om stillhetens och andlighetens påverkan på våra jordiska liv. (Här kan man läsa en intressant artikel om den kristna aspekten av Tolles lära.)

Tolle verkar föreställa sig att den historiska personen Jesus hade genomgått en andlig upplysning i likhet med den som Buddha fick när han lämnade världen och satte sig ned och mediterade. Enligt Tolle öser all mänsklig andlighet ur samma källa, nämligen ur den känsla av intensiv ”närvaro” som uppstår då medvetandet befriar sig från tankar och önskningar. Blunda några sekunder, kära läsare, fokusera på din andning och försök känna din egen närvaro i din egen kropp så får du en föraning av den känsla av vila och befrielse som enligt Tolle utgör kärnan av all mänsklig spiritualitet. Att Jesus kom att beskriva sin förkunnelse i enlighet med en judisk mytologi om en Gud i himlen och en Messias blir här sekundärt. I grund och botten kan mycket av det Jesus predikar uppfattas som praktiska råd för hur man når fram till en andlig befrielse redan i våra jordiska liv.

En helt annan figur i vår mångfacetterade och motsägelsefulla samtid är självhjälpsgurun och dejtingcoachen ”Tyler Durden” (eller Owen Cook som han egentligen heter). Här gäller det verkligen att inte låta skenet bedra. Durden ägnar sig åt personlig utveckling och han säljer en produkt med ibland uppenbart ironiska löften om säker framgång och garanterad lycka. Men det spelar ingen roll: Intuitiv, insiktsfull och kunnig rör han sig likt Jordan Peterson ledigt mellan biologi, utvecklingspsykologi och andlighet och får ofta fram otroligt spännande budskap. Nu har även denne dejting-expert och lyckoprofet börjat tala om Jesus (Eckhart Tolle har han talat om länge). Han gör det i en nyproducerad video där han hela tiden refererar till olika betydelser av det kristna korset och mer precist beskriver hur bra människor mår av att göra saker för andra utan att skryta över det. Han hänvisar till Bergspredikan och till det Jesus säger om att inte ge sina allmosor inför andra. Så här står det i Matteus 6.1: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen.”

Jag rekommenderar verkligen alla människor med intellektuella intressen att titta på den här videon för att se vilka märkliga tankar som rör sig i vår samtid och för att få en uppfattning om vad som eventuellt kan komma. Individualitet och lycka, ja! Men också uppkoppling mot det andliga, mot något djupare, något mer autentiskt. Och återigen är det Jesus och kristendomen som står för visdomen även om det bakomliggande budskapet inte handlar om den kristna tron.

Vi kanske får en autentiskt kristen väckelse under 2000-talet. Det är inte omöjligt. Men det kan också vara så att vår längtan efter andlighet tar sig andra uttryck och att kristendomen även där kan ha ett budskap att förmedla. Det kan till och med bli så att människor föreställer sig att man hittar fram till en ny kärna av kristendomen som den kyrkliga traditionen inte velat veta av. Det skedde under Reformationen och det kan ske igen. Det vore märkligt om den omfattande påverkan vi idag är utsatta för av österländsk buddhism i form av mindfullness, yoga, meditation, Eckhart Tolle och andra nybuddhistiska lärares undervisning och annat inte skulle sätta några spår på denna kristendom.

Så han står säkert där framme och väntar. Eventuellt har han tagit en delvis ny skepnad. Men i så fall kommer människor hävda att det är en mer autentisk Jesus vi ser.