Begreppet myntades i samband med Norrmalmstorgsdramat 1973 och används världen över. Men Stockholmssyndromet som begrepp har också många kritiker – inte minst bland Norrmalmstorgsdramats gisslan.

Stockholmssyndromet är namnet på ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer, eller andra som hålls fångna mot sin vilja, utvecklar en relation till förövarna och tar deras parti mot polisen och ibland till och med blir delaktiga i brottet genom att exempelvis hjälpa förövarna att rymma från polisen.

Syndromet är uppkallat efter Norrmalmstorgsdramat, som ägde rum i Stockholm i slutet av augusti 1973, då den grovt kriminelle Janne Olsson tog fyra personer ur personalen på Kreditbanken på Norrmalmstorg som gisslan. Olsson krävde att den riksbekante Clark Olofsson, tidigare Olssons medfånge, skulle släppas in i banken.

Så skedde, efter att polisen instruerat Olofsson att försöka tala Olsson till rätta. Olofsson valde dock att istället liera sig med rånaren och så började en vecka av hot, fritagningsförsök och förhandlingar medan Birgitta Lundblad, Elisabeth Oldgren, Kristin Ehnmark och Sven Säfström hölls fångna i bankvalvet.

Under veckan kom åtminstone en av gisslan, Kristin Ehnmark, att vid flera tillfällen försvara rånarna. Hon tog bland annat Olsson i försvar när hon talade i telefon med den dåvarande statsministern Olof Palme och sa att han endast hade försvarat sig mot polisen. Hon insisterade också på att rånarna och gisslan borde få komma ut ur banklokalen, utan att hindras av polisen, och åka iväg i den flyktbil som körts fram. Under ytterligare ett telefonsamtal, som direktsändes i radio, utvecklade hon sitt resonemang och hävdade att hon ”…inte var det minsta rädd för vare sig Clark eller den andre… ” utan att hon i själva verket var rädd för vad polisen skulle göra.

Både Kristin Ehnmark och andra i gisslan fortsatte att försvara rånarna även efter att de blivit frisläppta. De var också tystlåtna i de efterföljande rättsprocesserna. Det fick kriminologen och psykiatern Nils Bejerot, som assisterade polisen under rånet, att mynta vad som först kom att kallas Norrmalmstorgssyndromet och senare, i ett internationellt sammanhang, Stockholmssyndromet. Men det är långtifrån oproblematiskt, och den har riktats mycket kritik mot uttrycket.

Först och främst har offren själva hela tiden förnekat att de kände sympati med rånarna. I intervjuer har de förklarat att de visserligen var kritiska mot polisen och politikerna, men inte av sympati med Janne Olsson och Clark Olofsson, utan för att de helt enkelt fruktade att de skulle kunna skadas, eller till och med bli dödade, på grund av myndigheternas agerande. I en intervju som Svenska Dagbladet gjorde med Birgitta

Lundblad, i samband med att Håkan Lindhés film Norrmalmstorg hade premiär 2003, sa hon att hon inte alls tror på begreppet Stockholmssyndromet.

– Det är inte så att människor i en utsatt situation automatiskt lierar sig med sina fiender och tar parti mot omvärlden. Man tvingas bara anpassa sig, det handlar om överlevnad, sa hon.

Även Natascha Kampusch, som kidnappades som tioåring och som i åtta år hölls fången i en källare av sin kidnappare, har avfärdat Stockholmssyndromet. I en intervju med brittiska The Guardian 2010 sa hon att begreppet inte tar med i beräkningen vilka rationella val människor gör i olika situationer.

– Jag tycker det är helt naturligt att man anpassar sig för att försöka identifiera sig med sin kidnappare, sa hon, särskilt om man tillbringar mycket tid med personen. Att försöka hitta någon form av normalitet inom ramen för ett brott är inte ett syndrom. Det är en överlevnadsstrategi.

Och hon är inte den enda som hyser tvivel om begreppet. Trots att utbildning om Stockholmssyndromet sedan länge ingår i polisutbildningar över hela världen är det mycket sällan det faktiskt uppstår, menar Hugh McGowan, som tjänstgjorde i 35 år som polis i New York, USA.

McGowan, som var chefsförhandlare och ansvarig för gisslansituationer, sa i en intervju med BBC för några år sedan att han hyser starka tvivel om diagnosens äkthet.

– Ibland är det ju så inom psykologin att man letar efter förklaringar även när det inte finns några, sa han.

Han tror också att begreppet fick spridning mycket på grund av att det sammanförde psykologin med det polisiära arbetet vid gisslanförhandlingar.

Enligt webbarkivet US National Library of Medicine, NLM, används begreppet Stockholmssyndromet flitigt i medierna, men mindre flitigt i vetenskapliga sammanhang. Några brett accepterade diagnostiska kriterier för att identifiera syndromet finns inte. Den vetenskapliga forskning som finns dokumenterad är bristfällig och uppvisar många oklarheter. Efter de nära fem decennier som gått sedan uttrycket myntades är det alltså fortfarande oklart om Stockholmssyndromet verkligen är en diagnos eller enbart en myt.