En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.

Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939. Dessa böcker finns inte att få tag på i bokhandeln och trycks inte på nytt. Ytterst få av dikterna finns utlagda på Internet. Det är jag som lagt ut de flesta av dem.

Thunman älskade Sverige och Uppland – han var nationalist och provinsialist, fosterlands- och hembygdsromantiker. I många av sina dikter skildrar han det uppländska landskapet. Han har skrivit vår landskapssång: ”Här ligger landet” eller ”Upplandssången”. Han var en vandrande trubadur som besjöng träden, fåglarna och bäckarna. Han valde som personlig symbol Pan, den lurvige Pan, skogens gud. Man kan säga att han var vad Karlfeldt var för Dalarna, Bååth för Skåne och Fröding för Värmland. En stor skillnad mellan honom och dem är att Thunman är mer eller mindre bortglömd.

Hans dikter om Uppland handlar om årets gång, om de stora högtiderna, om sagor och myter, om hur forntiden lever i nuet. Det är därför jag, som intresserar mig för hur svensk kultur formats i samklang med årstidernas växlingar, har haft så stor behållning av hans dikter.

Slutraderna i en av hans höstdikter – som heter bara ”Höst” – påminner om låten om vandringen över de daggstänkta bergen:

Vi vandra jublande mot nya vårar.
Vår gång är glad, vår sång är frisk och fri.

Vandraren Thunman gick hela sitt liv över daggstänkta berg. Livet och naturen hade ständigt ett friskt, daggvått skimmer över sig. Och längst bort hägrade som i sången ”fågel Fenix land”, sagolandet som ”skiner av kristaller och rubiner”.

HÖST

Nu drager sommarn sorgsen sina färde.
Ur trädens kronor vinden sliter
de gyllne bladen bort i lustig fart.
På äng och gärde
den skarpa frosten varje blomma biter.

Nu kommer vinterns vita välde snart.
Men tro ej, kära, skogens dova jämmer –
ej vågens tunga suck vid stranden –
ej höstpoetens falska vemodsskri!
Mitt spel jag stämmer,
att det må klinga i septemberbranden
likt vildgäss-stråkets gälla melodi.

Nu drager sommarn sörjande ur landen.
Låt dem, som vilja, fälla tårar
som efter något Schummanskt drömmeri!
Tag mig vid handen!
Vi vandra jublande mot nya vårar.
Vår gång är glad, vår sång är frisk och fri.

På många ställen i Sverige räknades Bartolomeusdagen den 24 augusti som höstens första dag. På Bartolomeinatten skulle malörten skördas. Höst är ett fornnordiskt ord som betyder just skörda. Och så slaktade man får och lamm. I Halland sade man:

I battlemäss ti,
ska en slakta bagge å bi.

Mitt förslag på meny den 24 augusti: lammkött och Bäska droppar, ett brännvin kryddat med malört.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)