En 12-årig flicka har blivit mördad och nu går kommunpolisen Martin Lazar till attack mot hela svenska folket i en artikel i Expressen.

”Vi är alla skyldiga till 12-åriga flickans död” är rubriken – eller var åtminstone till dess att den ändrades till ”Gängmördarnas föräldrar måste dela ansvaret”.

Den 12-åriga flickans lik hinner alltså knappt kallna förrän en representant för poliskåren utnyttjar hennes död för att skriva en tårfylld drapa om hur synd det är om mördarna.

”Efter mordet på den 12-åriga flickan i Norsborg vill många nu lägga fokus på den synliga delen av isberget – handlingar från människor som saknar empati och moral. Men dessa individer är i själva verket offer”, skriver Martin Lazar.

Det här moraliska haveriet ser vi allt som oftast hos vänsterpolitiker som Linda Snecker, eller ledarskribenter som Aftonbladets Anders Lindberg. Fram till för några år sen var det mindre vanligt att poliser tog sig för att skuldbelägga hela samhället för kriminella individers gärningar, men i efterdyningarna av Dan Eliassons vanskötsel av polismyndigheten så ser vi nu allt oftare samma tendens även hos dem.

Nu sällar sig alltså den Botkyrkabaserade polisen Martin Lazar till den skara aktivistpoliser, som vurmar för de kriminellas väl. Det är oroväckande. Hur ska människor kunna lita på att polisen verkligen står på deras sida när en enskild polis skyller mord och andra våldshandlingar på hederliga medborgare, och kallar mördarna för offer?

”Dådet är en tragedi för hela samhället och ett misslyckande från samhällets alla delar. Mordet på en oskyldig ung flicka synliggör bristerna i vårt system.” konstaterar han gråtmilt och fortsätter, i sann Eliasson-anda:

”De saknade rätt förutsättningar från dag ett i livet, i och med att våldet låg närmare till hands än något annat.”

Vad fan är det för skitsnack? Samhället erbjuder ungefär samma förutsättningar för alla som växer upp i Sverige – barnomsorg, skola, bostäder med hög standard, möjlighet till högre utbildning och så vidare. Visst finns det klassklyftor, men det är ytterst få som har det så eländigt att de tvingas ta till våld för att få mat på bordet eller tak över huvudet. I de fall där barn växer upp med fel förutsättningar ligger problemen främst hos familjen, inte hos samhället.

Men inte ens de värsta brister i familjen medför per automatik att barnen tar till våld. Jag känner massor med människor som vuxit upp under de mest förfärliga omständigheter men som aldrig skulle komma på tanken att ta till våld mot någon. Om ”våldet ligger närmare till hands än något annat” så beror det med få undantag på en skevhet i det egna psyket, eller i familjen, inte på samhället.

Martin Lazar fortsätter oförtrutet:

”Dessa människor saknar oftast en ärlig relation till sina föräldrar och har liten eller ingen gemenskap i sina familjer. I stället hittar de gemenskapen hos andra människor med liknande uppväxt. I den gemenskapen kan de tillsammans dämpa sin ångest genom våld och maktspel. Vem tar ansvar för dem?”

Den frågan kan han ställa tills han blir gråhårig, men det finns bara ett svar: De är själva ansvariga för sina handlingar. Och så länge polisen kallar gärningsmän för offer, och lägger skulden på samhället, kommer Sverige aldrig att få bukt med kriminaliteten.

Trots allt har Martin Lazar flera förslag som faktiskt är riktigt bra. En bättre samverkan mellan socialtjänst, skola och polis, obligatorisk medverkan i sociala insatsgrupper när ett barn hamnat i kriminalitet och skärpta straff.

Synd bara att förslagen drunknar i det osmakliga försvarstalet för hänsynslösa mördare.