Att PK-ismen länge varit statsreligion i Sverige och att denna religion blivit så dominerande i vårt land beror, har jag länge påstått, på att den artikulerar politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets inneboende drift att skaffa sig mer Lebensraum (vilket nästan allt levande vill).

Det märkvärdiga är att det postmodernistiska – en del skulle säga postmarxistiska – idégods som PK-ismen grundas på utvecklades inte i Sverige utan i huvudsak vid amerikanska universitet (vars PK-istiskt orienterade nytänkare enligt mångas uppfattning byggde på några obegripliga franska filosofers hugskott om att det inte finns någon sanning).

Det märkvärdiga i situationen var alltså att det i USA utvecklades en filosofi som med hull och hår accepterades och anammades i Sverige eftersom det hos oss sedan länge funnits betydelsefulla sociala skikt som hade fördel av sådana tankegångar medan dessa idéer under lång tid inte alls slagit igenom i ursprungslandet USA. Att filosofin under lång tid inte fått något genombrott i USA tror jag beror på att den nettoskattebetalande medelklass som ogillar dessa idéer (eftersom idéerna dels är verklighetsfrämmande, dels ska implementeras på medelklassens bekostnad) har haft långt mer politiskt inflytande i USA än i Sverige. Den amerikanska medelklassens anda har sin grund i konstitutionen och hela landets självförståelse som gjort USA till ett så framgångsrikt samhälle växer från denna rot. Detta rubbas inte så lätt av vad ett gäng universitetslärare inom humaniora tänker ut.

Men med början för bara några månader sedan tycks PK-ismen, som i USA kallas ”wokism”, brutit ut som en präriebrand med vandalism, statyrivningar, rituella knäböjelser för svarta människor samt löften från det dominerande etablissemanget av exempelvis storbolag att ett totalt omtänkande i PK-istisk riktning står på dagordningen. (Själv fick jag just ett ängsligt och skamset email från rektorn på min en gång så stolta amerikanska internatskola om att nya värdegrunder ska inpräntas och fler svarta lärare ska anställas).

Jag tolkar skeendet i USA som ett försök att på mycket kort tid genomföra det sociala skifte av organisation och allmänt tänkande som i Sverige tagit årtionden att gradvis etablera. Även om jag vet att många menar att det traditionella USA är starkt nog att motstå och överleva detta anslag är jag rädd att vi kan se början till slutet av den storslagna befrielse för mänskligheten som USA representerat under två och ett halvt sekel.

Men hur kan PK-ismens framväxt förklaras av folk i den engelsktalande världen som inte haft förmånen att studera hur den skadliga processen gestaltat sig i världens mest intellektuellt flexibla och anpassliga land, nämligen Sverige, det samhälle som ligger långt före alla andra när det gäller att installera det PK-istiska tänkandet?

Idag är första recensionsdag för den svenska översättningen av Douglas Murrays (bilden) bok Kollektiv galenskap (The Madness of Crowds) som kommer ut på Karneval förlag. Jag ska här inte recensera boken annat än att rekommendera den till läsning utan bara peka på hur Murray försöker förklara PK-ismens födelse.

Världen blir bara mer och mer sinnesförvirrad… Men trots att symtomen kan ses överallt ser vi inte orsakerna. Olika förklaringar ges men ingen av förklaringarna går till botten med vad som egentligen pågår. Dolt långt under de vardagliga händelserna finns nämligen oerhört mycket mäktigare rörelser… Det är hög tid att börja angripa de verkliga orsakerna till vad som håller på att gå snett.

Som jag ser det är orsaken att alla människans stora narrativ har kollapsat under de senaste 25 åren. Förr var förklaringsmodellen för vår existens religionen. Under det senaste århundradet har också de världsliga förhoppningar som de politiska ideologierna stått för börjat gå samma väg. Under den senare delen av 1900-talet kom vi in i den postmoderna eran. En era som definierades av en misstro mot alla stora narrativ. Men som alla skolbarn vet avskyr naturen tomrum, så nya idéer började smyga sig in i detta postmoderna vakuum för att erbjuda egna förklaringar och en egen mening.

Svaret som har börjat komma på senare är är att vi behöver ägna oss åt nya strider, ännu tuffare kampanjer och ännu mer specifika krav. Men de här krigen utkämpas inte planlöst, utan konsekvent i en viss riktning. Och den riktningen har en mycket omfattande målsättning – omedveten för vissa människor, medveten för andra, som är att införliva en ny sorts metafysik i våra samhällen: en ny religion, skulle man kunna säga.

Dragningskraften hos denna nya uppsättning trossatser är uppenbar. Varför ska en generation som inte kan bygga upp ett kapital tycka om kapitalismen? Och det är inte svårt att förstå att en generation som inte tror att de någonsin kommer att kunna äga ett eget hem attraheras av en ideologisk världsbild som lovar att utplåna varenda orättvisa inte bara i deras eget liv utan varenda orättvisa i hela världen. Att förklara världen genom filter som ”social rättvisa”, ”identitetspolitik” och ”intersektionalitet” är förmodligen den djärvaste och mest omfattande ansatsen att skapa en ny ideologi sedan det kalla krigets dagar.

Men vem är det då som ska utplåna varenda orättvisa i hela världen? Vem är det som utkämpar de här krigen konsekvent i en viss riktning? Det kan, vad jag förstår, bara vara någon sorts statlig välfärdsapparat under ledning av ett politikervälde. På det viset blir den framtid som med fasa föresvävar Douglas Murray en internationalisering av den svenska humanitära stormakten. Sverige ligger först i utvecklingen. Måtte andra länder ta varning.