De senaste dagarna, eller snarare kvällarna, har maken och jag roat oss med att se om den svenska TV-serien Polisen i Strömstad. Hela serien (fem säsonger) bygger på Gösta Unefäldts kriminalromaner och regisserades av Arne Lifmark, och de blev omåttligt populära när de sändes på 1980- och 90-talen.

Undra på det. Serien är spännande, välgjord och realistisk och bjuder på högklassigt skådespeleri från såväl huvudrollsinnehavare till minsta biroll – med Per Oscarsson som polischef Gustaf Jörgensson, Alf Nilsson som kriminalkommissarie Bo Kronborg och Evert Lindkvist som poliskommissarie Nils Gryt. Men när jag nu ser om den inser jag att det också är något annat som gör den så storslagen. Det är en serie med vuxna människor i ledande roller.

Jag borde kanske lägga till att det är vuxna män vi pratar om här. Medelålders svenska män, som för en vuxen dialog och har en vuxen inställning till omvärlden. Alla har de skavanker och brister, men i grunden är de hederliga och rättskaffens. De är poliser för att de kan skilja på gott och ont, och för att de vill hjälpa till att göra livet lite tryggare för de människor som stretar på och kämpar för att klara sin vardag. Och de ger sig inte förrän de får fast dem som förstör tillvaron för de oskyldiga.

Nu är det förstås inte könet på huvudrollsinnehavarna som är det viktigaste, inte för mig i alla fall. Den brittiska thrillerserien om Jane Tennyson, I mördarens spår med Helen Mirren i huvudrollen, är enligt min mening bland det bästa som någonsin gjorts i den genren och Ett fall för Vera, med en briljant Blenda Blethyn som knivskarp kommissarie, kommer inte långt efter. Men idag, när män mest utmålas som monster och när dialogen i moderna deckare är anpassad efter en yngre och mer lättkränkt generation, är det en njutning att se de här tre männen lösa mordfall tillsammans.

Det betyder inte att Polisen i Strömstad är överdrivet politiskt inkorrekt. Den bara är, liksom. Utan att förställa sig. Män är män och kvinnor är kvinnor, så som det alltid har varit och som det ju faktiskt fortfarande är, även om det finns krafter som jobbar hårt för att feminisera männen och göra dem till könlösa mähän utan egen vilja. Det är enkelt och rättframt och en befrielse från allt det konstlade och tillrättalagda som vi matas med idag.

Idag görs det inte särskilt mycket bra för TV i Sverige. Men det är inte så konstigt, för vad kan man egentligen åstadkomma när man hela tiden måste ta hänsyn till den politiska korrektheten? Det går knappast att göra en TV-serie idag utan att ta hänsyn till etnisk och religiös mångfald, sexuell läggning, genus och liknande, och det är klart att det slår mot kvaliteten till sist.

Det gör det också mer eller mindre omöjligt att skapa TV-serier om den svenska historien. Det såg vi tydligt i Vår tid är nu, som nyligen gick i tre säsonger i SVT. Tanken var, som titeln antyder, att berätta om framväxten av det moderna Sverige, men det hela blev en rätt platt historia med ett ytligt persongalleri och många historiska skeenden tillrättalagda och konstruerade för att passa dagens hittepåvärdegrund. Om sanningen ska fram orkade jag bara med de första två säsongerna, den tredje skippade jag helt och hållet.

Framför allt saknade serien en trovärdig dialog, som svenska TV-serier så ofta gör nu för tiden. Det beror kanske inte så mycket på den politiska korrekthetens vinande piska som på att det finns ett infantilt stråk i det mesta som skapas idag. Och så blir det ju i ett land där ungdom värderas för sin egen skull, medan livserfarenhet och ålder avfärdas som ointressant.

Polisen i Strömstad är gjord för såpass längesen att infantiliseringen ännu inte tagit över film- och TV-produktion. Och därför kan man alltså njuta av en vuxen dialog mellan vuxna män och kvinnor, och av ett polisarbete som förs utan barnsliga nycker och omoget tjafs. Du som ännu inte sett den har sannerligen något att se fram emot – och du som inte sett den på länge har ett trevligt återseende att vänta.