Våren 2019 brann Notre Dame i Paris. För oss som har en kuslig känsla av att leva i en civilisationens sista dagar blev detta ett tecken.

Våren 2017 kom Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (Europas märkliga undergång) som beskriver Europas snabba förvandling till något annat.

Jag besökte Paris det året, sommaren 2017, och jag såg förvandlingen pågå överallt. Paris blev mindre franskt, mindre europeiskt, och mer likt Afrika och Mellanöstern.

Byggnaderna står kvar, tänkte jag då, men som kulisser. Kulturen som skapade dem finns inte längre. Ättlingarna till människorna som byggde dem dör ut.

Tesen i The Strange Death of Europe är att den europeiska civilisationen, så som vi känner den, inte kommer att överleva den pågående massinvandringen och islamiseringen. Bokens första kapitel bär titeln: ”Europa begår självmord”.

Man vet fortfarande inte vem eller vilka som låg bakom branden. Men bilden av Notre Dame i lågor var för mig en bild av det döende Europa.

Fanatiska islamister har länge hotat med att förstöra Europas katedraler, mäktiga symboler för vår civilisation.

År 2000 planerade en grupp jihadister, trogna Usama bin Ladin, att bomba katedralen i Strasbourg i Frankrike. Man ville utföra attacken på julen. I gruppen ingick den algeriske jihadledaren Said Arif som då var gift med en svensk konvertit till islam, Anna Sundberg. Hon har numera lämnat islam och berättar om händelsen i sin självbiografiska bok Älskade terrorist.

Tysk och fransk polis kom gruppen på spåren och kunde stoppa attacken. Hos jihadisterna hittade de en spaningsvideo som visade marknaden full med folk. En röst på arabiska kallade dem ”fiender till Allah”. Rösten, som tillhörde en av jihadisterna, sade också ”Denna katedral är Allahs fiende”.

Igår (18/7 2020) brann den gotiska katedralen S:t Pierre i Nantes i Frankrike. Byggandet inleddes år 1434 och inte förrän 457 år senare, 1891, var den färdig. Jag visste ingenting om den katedralen, så jag sökte i gamla svenska texter på Projekt Runeberg.

Där hittar jag en artikel i tidskriften Ord och Bild (1901) om fransk bildhuggarkonst och den franske skulptören Paul Dubois. Det sägs att hans främsta verk är ett gravmonument i katedralen i Nantes, rest år 1879 över general Christophe Léon Louis Juchault de Lamoricière

Gravmonumentet är ett tabernakel buret av bågar över generalens figur och med fyra allegoriska bronsstatyer i hörnen. De fyra statyerna representerar fyra dygder: krigarmodet, eftertanken, barmhärtigheten och tron.

Så här beskrivs skulpturen ”Krigarmodet”:

”Krigarmodet” är en ung hjälmklädd krigare, halft naken, halft höljd i djurhud och vadmal som en gallisk forntidskrigare; med vänstra handen på svärdfästet och den högra kampberedd stödd på låret sitter han fast och oförfärad och ser det kommande till mötes. Gestalten har i hållning och ställning en omisskännlig återklang af Michelangelos unge krigarehertig från det mediceiska grafkapellet i Florens; men motivet är själfständigt begagnadt och har fått en robust och gallisk landtvärnskaraktär, en prägel af folkvilja.

Oförfärad ser han det kommande till mötes.

Det känns som att den dygden, ”krigarmodet”, är något vi behöver i denna oroliga tid.

Paul Dubois (1829-1905) blev hämtade inspiration från den italienska renässansen, Donatello och Michelangelo, och kallades därför ”renässansens förnyare”:

Hans produktion blef dock icke någon slafvisk efterhärmning af de gamla mästarna; han lärde af dem det inträngande naturfördjupandet, det energiska modellstudiet, formens själsliga adelsprägel. Men han skapade själfständigt, ledd af en personlig skönhetskänsla, som ingalunda öfverensstämmer med de äldre florentinarnas, en Donatellos eller Verrocchios, skarpa, nästan våldsamma formkaraktäristik.

Så många gånger har den västerländska civilisationen förnyat sig genom att blicka tillbaka. Inte genom att härma, utan genom att liksom Paul Dubois inspireras, men göra något eget.

Vem var då generalen över vilken Dubois monument restes? Vem var mannen som ansågs besitta dessa fyra stora dygder?

General Christophe Léon Louis Juchault de Lamoricière (1806-1865) föddes i Nantes. Han deltog i fälttågen i Algeriet från 1830 och framåt. Han blev senare generalguvernör över Algeriet. En av hans stora bragder var att 1847 tillfångata den berömde arabhövdingen Abd el-Kader.

Abd el-Kader (1807-1883) beskrivs i Nordisk familjebok (1876) som ”tapper arabhöfding, ryktbar genom sina strider i Alger mot fransmännen” och ”anförare i det heliga kriget mot de otrogne”.

Abd el-Kader ledde alltså jihad, heligt krig, mot fransmännen. Flera stammar anslöt sig till honom i hopp om att han skulle grunda ett mäktigt arabiskt, islamiskt rike. I stället slutade han som general de Lamoricières fånge.

ÖVERSTA BILDEN: ”Krigarmodet”, en skulptur av Paul Dubois i katedralen i Nantes.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)