Teveserien Tjernobyl har varit en av de mest uppmärksammade under senare tid.

Det är den värd. Den berättar om den olycka som först upptäcktes, det vill säga först beskrevs för allmänheten, i Sverige. De sovjetiska myndigheterna försökte länge förtiga olyckan och därefter, när detta inte var möjligt, förminska den och dölja dess konsekvenser. Enligt Tjernobyl lyckades ett par atomfysiker och en tillräckligt självständig partiföreträdare få partiapparaten att till slut erkänna katastrofen och angripa dess, i stor utsträckning dödliga, konsekvenser.

Utan dessas och andras insatser kunde det ha gått mycket värre: erkännandet av olyckan och dess konsekvenser kunde ha dröjt ännu längre, med värre och till slut ohjälpliga skador på människor och natur.

Så Tjernobyls ämne är egentligen yttrandefrihetens oundgängliga värde. Hade det funnits en rätt att utan hinder beskriva olyckan och dess dödliga konsekvenser; och hade det funnits en opposition som kunnat använda denna kunskap för att angripa de ansvariga, skulle konsekvenserna kraftigt begränsas och regimen kunnat förnyas, alltså störtas. I en demokrati fungerar denna övervakning av makten – tack vara yttrandefriheten. Men överallt där en etablerad regim ställs inför svåra avgöranden försöker den skydda sig genom att begränsa yttrandefriheten. Det gäller också i demokratier. För att en demokrati skall fortleva måste yttrandefriheten skyddas och bevaras.

I Sverige är numera yttrandefriheten starkt hotad. Länge har den varit svag därför att starka intressen har skapat en inofficiell men välfungerande censur. Alla lögner om och allt förtigande av invandringens kostnader och andra obehagliga konsekvenser är det kanske mest uppenbara exemplet. Men också de svenska journalisternas inställsamma och försiktiga uppträdande i början av den senaste pandemin illustrerar hur väl medierna i Sverige har fostrats till (själv)censur av överheten.

För några dagar sedan trängdes yttrandefriheten ytterligare en bit åt sidan.

I SvT:s morgonstudio i tisdags satt Maria Malmer Stenergard (M) och migrationsminister Morgan Johansson (S) för att inte debattera migrationsförhandlingarna. Ministern hade nämligen satt som villkor för sin medverkan att han inte ville debattera med Stenergard. Han gick endast med på att bli intervjuad.

Detta böjde sig SvT inför. Och inte nog med detta – man lät också ministern bli intervjuad sist, då motståndaren alltså var försedd med munkavle. Detta utmärkta tillfälle att utan risk för invändningar angripa motståndaren utnyttjade naturligtvis ministern.

Så här kommenterar SvT sin insats, lite förstrött, på frågan varför man böjde sig för ministerns krav: ”Därför att Morgan Johansson är migrationsminister. Det fanns ett stort allmänintresse om vad han hade att säga om den brutna uppgörelsen, att höra honom, vad han hade att säga”.

Är det inte underbart? Inga överväganden: ingen tanke på mannamån, ingen insikt om att just makten måste granskas, ingen förståelse för att ett statsfinansierat organ måste värna sin självständighet. Allt är enkelt. Inget finns att ifrågasätta. Vardagen lunkar på.

Och vardagen lunkar verkligen på. Utan ansträngning fortsätter regering och myndigheter enligt invanda rutiner, oavsett hur stora kostnaderna i människoliv och annat pandemin orsakar, oavsett hur Sveriges rykte skadas och oavsett hur regimens – och därmed landets – trovärdighet och prestationsförmåga skadas.

Också den mångåriga invandringspolitiska skandalen fortsätter. Vad är väl folkets vilja värd om Socialdemokraterna kan köpa sig ytterligare år vid makten genom att tillgodose Mp:s krav?

Vi har ett Tjernobyl som i ultrarapid rullar på, år efter år.