RICHARD SÖRMAN: Det hände något när vi bara blev några stillsamma svenskar kvar

IDÉ OCH KULTUR Jag tillbringade nyligen en helg på en campingplats i södra Östergötland. Jag brukar åka dit varje sommar för att besöka några platser som betyder mycket för mig. Från fredag till måndag hyrde jag en stuga med god överblick över husvagnsområde, badplats och bryggor. Det var varmt, mycket varm. Solen gassade. Det var mycket folk på campingen över helgen. Barn och vuxna badade, det grillades, det kördes motorbåt, folk skrattade, skrek, hundar skällde. Lokalbor och campande östgötar blandades med några tyska turister och en hel del invandrare. Det var helt enkelt ett ”jävla liv”.

Men på söndagseftermiddagen slog vädret om. Moln tornade upp sig på himlen. Det blev något svalare. Badplatsen tömdes framåt kvällen. Båtar drogs upp ur vattnet. Många campare som varit på plats en vecka eller bara över helgen åkte hem. Det blev tyst på campingen. Inget skrikande, inget stojande. Någon enstaka mås flög över sjön och skrek. Annars lugnt och tyst.

Och då hände något. Det hände något mellan det fåtal människor som var kvar i sina husvagnar eller stugor. Alla verkade vara svenskar. Plötsligt såg vi varandra. Vi började tilltala varandra. ”Det är lugnt och tyst” sa jag till en man som satt stilla i sin campingstol och tittade ut över sjön. ”Ja, det är skönt!”, svarade han bara. Jag gick vidare. En annan man frågade mig något om min hund. Vi småpratade några minuter. Det var inte mer med det. En kollektiv suck av lättnad verkade ha gått genom de själar som fanns kvar på campingen. ”Äntligen lite svalka! Äntligen lite moln på himlen! Äntligen lite tystnad! Äntligen lite hederlig grå svensk tristess. Gud så skönt!”

För mig personligen blev det som att förflyttas trettio år tillbaka i tiden. Till en tid utan mobiltelefoner, utan teve-program dygnet runt, utan överbefolkade städer, utan köpcentra, utan vidriga McDonaldsrestauranger längs vägarna, utan massimmigration och utan institutionaliserad godhetshysteri. Det var lugnt, det var tyst, det var fridfullt, och det var tillräckligt. Några skulle kanske ha sagt att det var tråkigt. Men eftersom jag är en av alla de svenskar som inte har några problem med vår tråkighet så länge vi får ha den ifred var det inga problem för mig. Jag kunde andas. Jag kunde lyssna på tystnaden (vilket är en uråldrig svensk teknik för vardagsmeditation). Och jag kunde växla några stillsamma ord med människor som var lika lugna och tråkiga som jag. I lugnet fick vår vänlighet plats, vår stillsamma humor, vårt något tafatta sätt att umgås. Men vi behövde inte prata så mycket. Vi förstod varandra ändå. Det räckte med en nickning, en hälsning, kanske några ord om vädret.

För första gången på länge påmindes jag om hur mycket vi svenskar älskar vårt svenska lugn. Vi känner igen oss i det, och vi känner igen varandra i det. Vi känner oss trygga med varandra i det här lugnet. Det är som ett gemensamt hem för oss, som en gemensam naturlig miljö. Det här är vi. Det är det här som utmärker oss. Det är i lugnet vi är oss själva. Så vi ska inte be om ursäkt för vår stillsamhet. Vi ska inte skämmas för vilka vi är. Vi ska inte förändras. Tvärtom ska vi odla vårt lugn och vår rationalitet. Vi ska vila i vårt naturliga sätt att vara. Visst kan vi vara socialt hämmade, visst kan vi vara blyga och tafatta. Men det får vi vara. Vi klaras oss ändå. Och blir det för stelt så får vi väl ta några supar för att lätta upp stämningen. Det har vi gjort förr. Det finns en mängd ritualer kring det. Skål!

Jag fick alltså en insikt. Men jag fick också en vision. Vi behöver visioner nu. Det är mycket som känns hopplöst. Så många slag har förlorats. Sverige och det svenska folket befinner sig i en djup kris. Kanske den djupaste vi någonsin haft. Vi är illa ute. Men ska vi klara ut den måste vi kanske fortsätta vara oss själva. Det kan mycket väl komma en dag når allt det här är över. Då kan vi sitta ned tillsammans vid en stilla insjö och njuta av tystnaden. För när alla negativa, destruktiva och hysteriska energier har tagit kål på sig själva och varandra då kan vi sätta oss ned i några enkla campingstolar och lite stillsamt växla några ord om vad som hände. Vad var det där? Varför skrek de så mycket? Varför var allt så viktigt? Varför skulle allt göras om? Varför skulle allt försvinna? Varför skulle vi plåga oss själva? Varför skulle vi inte ens få finnas?

Vårt lugn inte får bli till apati och likgiltighet. Det är viktigt. Men vi ska skapa vår framtid med hjälp av de styrkor vi har. Människor har sökt sig till Sverige på grund av att Sverige har byggts av de lugna, trygga och vänliga människor som fanns kvar på den där campingplatsen när alla andra hade åkt. Och det är det enda hållbara Sverige jag kan se framför mig. Jag tror inte på något annat Sverige. Alla utopiska projekt förgör sig själva. Alla revolutioner äter sina egna barn. Visst är det svårt att tro idag att Sverige som vi känner det ska kunna finnas kvar. Men om vi bara härdar ut och låter galenskapen förgöra sig själv kanske vi har en chans. Lugnt och metodiskt kan vi med tiden ta tillbaka det som gått förlorat.

För man ger inte upp. Aldrig! Vi ska inte lämna Sverige. Det finns gott om insjöar där vi kan sitta tillsammans och hämta förstånd och kraft. Vi ska behålla vårt tålamod! Finns vi bara kvar när galenskapen är över kan vi ta tillbaka allt. När de andra har skrikit färdigt finns vi kvar. Och naturen finns kvar, och insjöarna. Det kanske blir bra till slut. Ta det bara lugnt.

Fotografi av artikelförfattaren.

Richard Sörman