Sedan några år tillbaka har jag slutat läsa världens kanske mest hyllade liberala tidskrift, The Economist. Det beror på att tidskriften enligt min uppfattning gradvis kommit att bekänna sig till ett helt annat budskap än det ursprungliga och i stället sällat sig till dem som tror att lösningarna på samhällets problem måste komma från staten – som förvisso kan göra fel och därför ibland tas till upptuktelse av tidskriften – snarare än från fria, hederliga och rimligt dygdiga medborgare som verkar i en rättsstat.

Det där låter så obegripligt att jag själv vid genomläsning undrar vad jag menar. För att jag ska förstå bättre ger jag därför ett pedagogiskt exempel i form av inledningen till tidskriftens ledare den 25 juni (observera den pretentiösa inledningen om att The Economist har varnat världen sedan 1993):

År 1993 sa denna tidskrift åt världen att blicka uppåt mot himlavalvet. På den tiden var mänsklighetens kunskap om att asteroider som kan träffa jorden sorgligt otillräcklig. Som kärnvapenkrig och stora vulkanutbrott kan stora asteroider som krockar med jorden få förödande effekter på klimatet. Om en sådan krock utplånade några säsongers skördar jorden runt skulle det ta livet av en stor del av befolkningen. En sådan händelse var förstås osannolik men med tanke på konsekvenserna var det klokt att fundera över en sådan händelse. Men på den tiden var det ingen som besvärade sig med att tänka på sådant.

Asteroidkrockar var kanske ett extremt exempel på världens självvalda okunskap men trots det inte ett otypiskt exempel. Osannolika händelser med vittgående effekter är något vi måste räkna med. Enskilda människor förväntar sig skydd från regeringarna och, om de har råd, av försäkringsbolag. Mänskligheten, åtminstone så som den representeras av världens regeringar, visar i stället en förkärlek för att strunta i sådana faror till de tvingas att handla – även i sådana situationer där de i stället hade varit billiga att förebygga. Detta är att abdikera från ansvar och svika framtiden.

Man ska nog vara bra paranoid för att inte hummande instämma i sådana vällovliga tongångar. Om världens regeringar före tsunamin 2004 hade placerat installerat seismiska övervakningssystem i Indiska Oceanen så som man faktiskt gjort i en del andra områden hade folk fått lite tid på sig att dra sig undan flodvågen. En självklar förebyggande åtgärd. Det är väl bra om försiktighetsprincipen får råda så att hela världens energiförsörjningssystem kan byggas om enligt någon central plan som visserligen kanske inte finns så att man tvingas improvisera under vägen men ändå har det goda syftet att hålla ned världstemperaturen någon grad?

Men jag är en sådan paranoiker. Där andra hoppas på av internationella statsmakter planerade och finansierade och vetenskapligt uttänkta katastrofplaner med tillhörande vältränad professionell insatspersonal som snabbt kan aktiveras för utryckning över en hel värld, kanske i FN:s regi, för några hundra olika typer av osannolika skadefall så ser jag bara oändliga internationella konferenser och horder av vetenskapsmän och byråkrater som så småningom får hela sitt liv och sin framtid uppbyggt kring någon särskild sorts mer eller mindre osannolik katastrof – alltihop på min bekostnad. Till exempel skulle en asteroidkrock troligen ställa till mer skada än någon grads klimatuppvärmning. Därför vore det naturligt med en internationell asteroidkrockcirkus med egna FN-organ och en egen Greta Thunberg.

Det är klart att jag inte tar principiellt avstånd från framåtblickande tänkande och klyftiga framtidsforskare som varnar för möjliga framtida katastrofer. Men när jag betänker den existerande världens skröpliga taffligheten så räds jag tanken på att regeringar, enligt The Economists förslag, ska utveckla och institutionalisera ytterligare beskyddarambitioner. I verkligheten finns det bara, i varje fall i Sverige, regeringar som föredrar att sticka huvudet i sanden framför att se uppenbara faror i ögonen, politiker som måste erkänna sig ha varit naiva när sedan länge förutsedda skadefall presenterar sig, som blir överraskade av självklarheter som ”de inte sett komma”, som inte kan lära sig av sina misstag från en skogsbrand till en annan, som grips av panik och gömmer sig bakom en helt oförberedd myndighet när den mest sannolika av alla oväntade otäcka händelser, ett pestutbrott, faktiskt inträffar och det visar sig att den oförberedda myndigheten ägnar avsevärd energi åt att av prestigeskäl försöka förhindra vårdpersonal att ta på sig ansiktsmask för att förekomma smittspridning.

Jag ser vad statsmakterna i verkligheten faktiskt gör och är förmögna till och det skrämmer mig att The Economist anser att de ska skydda världen från ytterligare några dussin osannolika händelser. Men hur menar jag då att de förskräckliga händelser som med största sannolikhet kommer att drabba mänskligheten även framöver ska bekämpas?

Jag tror mer på den polska brandsoldatsmodellen uppkallad efter det tillfälle år 2018 när 139 polska brandmän med 44 polska brandbilar for till Sverige för att hjälpa det förvirrade Sverige att släcka skogsbränder. Modellen handlar om att uppmuntra och hylla människor som tar egna initiativ och löser praktiska problem medan politikerna fortfarande inte ser det komma, till exempel vårdpersonal i Västmanland som tillverkar sina egna skyddsmasker medan Folkhälsomyndigheten fortfarande käbblar om att värdet av masker inte är vetenskapligt bevisat. Samhällena bör mobilisera så mycket initiativ och handlingskraft de förmår för att lösa problemen när de uppträder. Det är där det brister idag. Planerande kommittéer och kommissioner som ingen bryr sig om och regleringsbrev som ger myndigheterna missriktade uppdrag har vi övernog av.

Det är inte – eller i varje fall inte bara eller i första hand – mer genomtänkta och framtidsorienterade statsmakter vi behöver utan dugligare människor. Hur skapar man dugligare människor? Man skulle kunna börja med att lägga ned Skolinspektionen och Skolverket och göra Inger Enkvist till utbildningsminister.